Kategori: Claras mammaliv

Äntligen är årets mest spännande månad här. Nu kan vår bebis komma vilken dag som helst! Jag går som på nålar. Ett lass med bebiskläder har anlänt från syrran, tygblöjorna har packats upp ur källaren och spjälsängen står färdigbäddad.

Men det finns ju mer som måste fixas. Jag minns hur jag – förvirrad och höggravid – hasade runt på apotek och letade bebisgrejer när jag väntade Bertil. Men den lilla detalj jag glömde var alla saker som är bra för en nyförlöst mamma att ha i badrumsskåpet. Och det är ju rätt mycket.

Så virrig och trött som jag varit under den här graviditeten har det varit en lättnad att kunna klicka hem sakerna online från Apotek Hjärtat. I lugn och ro, efter en på förhand uppgjord lista. Så att ingenting glöms eller köps dubbletter av. Vill man däremot ha rådgivning av kunnig personal så är ett besök i Apotek Hjärtats fysiska butiker att rekommendera. Där finns allt man behöver!

Nu har jag sammanställt en lista på de apoteksprodukter som jag tycker är bra att ha hemma när bebisen kommer. Ni får gärna fylla på listan ifall ni kommer på något jag har missat. Tänker att den här listan ihop med era tips kan vara till bra hjälp för den som väntar smått för första gången.

Bindor. Rejäla doningar behövs. Något som jag lärde mig av barnmorskorna på BB är att tillverka isbindor om man är väldigt öm och svullen. Då sköljer man bindan med vatten och lägger den i frysen. Och när den är djupfryst tar man fram och använder som ett kylande förband.

Smärtstillande tabletter med paracetamol är bra och hjälper mot huvudvärk, eftervärkar vid amning, smärta i underliv mm.

Multi-gyn-kompresser. Bra att köpa med sig hem, om man känner sig öm efter förlossningen. Ger snabb lindring i intimområdet.

Purelan – den bästa krämen för ömma, såriga bröstvårtor som vänjer sig vid amning. Hade inte klarat mig utan!

Bröstpump. Jag har haft en manuell förut men nu har jag en elektrisk Medela Swing. Så skönt att kunna pumpa ut om man behöver få sova ostört en natt – eller om mjölkstockningen slår till och man behöver kunna tömma mer än bebisen mäktar med att äta.

Amningskupor som håller brösten torra vid mjölkläckage. Finns engångs eller tyg att köpa.

Babyolja. En mild olja som man både kan tvätta bebisen och sig själv med.

Bomullspinnar. Att torka torrt med när man rengjort naveln. Viktigt i början när såret vid navelsträngen ska läkas.

Nagelsax för bebis. Nyfödda barn kan ha sylvassa naglar som de river sig själva med. För att inte tala om hur ont det gör när de klöser en på brösten.

En pålitlig febertermometer. Med tanke på hur ängslig man är i början vill man inte vara utan en sådan. Man ska enkelt kunna hålla koll på bebisens temperatur.

Bepanthen – för såriga bebisrumpor, nariga läppar, utslag och torr hud. En mirakelprodukt!

Nässug. Få saker känns så frustrerande som att höra en liten bebis förgäves försöka andas genom sin snoriga näsa. Man får ju nästan panik! Och bebisen kan omöjligt amma när den är täppt i näsan. Då är näs-sugen oumbärlig. Den har vi haft till alla våra barn – ganska högt upp i åldrarna. Med hjälp av sugen rensar man snabbt rent i näsan.

Nässpray Näsfrida. En nässpray med koksaltlösning att rensa näsan med på täppta bebisar. Kan kombineras med nässugen.

Skorvkräm. Ingenting man måste ha hemma i början såklart – men nästan alla barn får ju skorv i hårbotten och ja, jag erkänner. Jag tycker att det är lite obehagligt så jag vill gärna ta bort det.

Har jag glömt något viktigt? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

När vi funderade på att skaffa bebis nummer tre var det väldigt viktigt för mig att först bli frisk. Frisk från utmattningen och frisk från andra ångestrelaterade grejer jag gått igenom sista åren. Eftersom jag vet att jag blir lite koko i huvudet av att vara gravid. Får konstiga hangups och fobier, ligger vaken och oroar mig på nätterna, blir rädd för allt jag inte kan kontrollera. Och jag var frisk när jag blev gravid. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde i maj det här året. Samtidigt i den där glädjen hade jag onda aningar. Man kan väl inte få må så här bra? Kan livet få vara så här fint?

Och bara några veckor senare hände en rad svåra saker. Framförallt blev min svärfar plötsligt sjuk i cancer. Och förutom den stora sorgen och oron som det innebar, aktiverade det också all gammal sorg och cancerskräck jag bar på från när min mamma dog.

Jag har (som jag jämt tråkar ut er med) haft en väldigt jobbigt graviditet fysiskt. Men nu börjar det också sätta sig på psyket. Mest är jag rädd om mina barn. Jag oroar mig så mycket för alla tre. Vad har jag gett mig in på? Hur kan jag vara så övermaga att tro att jag ska få tre friska barn? Att jag kommer få leva och se dem växa upp? Att jag inte kommer dö ifrån dem. Att de inte kommer dö ifrån mig. Att ingen ska få cancer och dö – nu när jag förlorat så många närstående i denna vidriga sjukdom.

Jag känner att vi har det för bra. Vi har ett för fint liv tillsammans vår lilla familj. Och självklart kan man inte räkna med att det bara får fortsätta. Snart kommer katastrofen. Och förmodligen kommer den orsakas av något fel eller misstag jag gör eller gjort. Och om jag bara ligger vaken nog mycket på nätterna, felsöker och riskbedömer. Så kanske jag kan hindra förloppet.

Jag vet att jag är gravid och koko. Precis som det brukar bli i sista trimestern. Och snart är det dags för förlossning. Och även om den går hur bra som helst stundar sedan en lång period av amningshjärna och precis lika många ångesttankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alltihop. Men det hjälper att uttrycka i ord eftersom jag får distans till mina känslor. Bara för att jag tänker något betyder det inte att det är sant. Bara för att jag befarar något betyder det inte att det kommer att ske. Att vara gravid och koko är helt i sin ordning. Jag kan inte skydda min familj från alla risker och faror. Nästan inga alls faktiskt. Jag får bara lita på att det går ändå, på något sätt.

Jag har fått lite önskemål om att skriva om bra kläder för graviditet och amning. Jag har skrivit sådan inlägg tidigare men det var ju fyra år sedan jag var gravid sist – så jag tänkte att det kan vara läge att göra igen. (Ber på förhand om ursäkt för alla ”handen på magen bilder” men man fastnar lätt i det när man är gravid)

När jag är gravid vill jag inte göra avkall på min vanliga stil. Jag vill fortfarande vara färgglad, feminin, figurnära och samtidigt ska det vara SKÖNT! Mycket viktigt. Särskilt den här graviditeten som varit en ren plåga fysiskt.

Tricket för att inte känna sig som en boll när man är gravid är att jobba med proportionerna. Framhäva de delar av kroppen som är smalast. Vrister, handleder, halsen. Och dessutom gärna våga ha tight kring magen. Som pennkjolar eller åtsmitande klänningar. När jag inte är gravid går jag omedvetet och drar in magen, så nu har jag har känt en sådan otrolig lättnad att magen faktiskt FÅR vara stor.

Under tidigare graviditeter har jag dock varit mycket mindre än under den här och då har klädfrågan har varit enklare. När jag var höggravid med Folke var det dessutom sommar. Vintertid är det genast knepigare med kläderna.

Det annorlunda med den här graviditeten är att jag faktiskt valt att ha flera ”riktiga” gravidplagg. Framförallt byxor. Restless legs – besvären förstärks av strumpbyxor så jag har mest velat går hemma i vida, luftiga byxor. De här från Boob har jag tyckt mycket om. Vanlig BH har jag inte heller klarat av – istället har jag använt den här som också den kommer från Boob. Det ihop med en mjuk tröja är vad jag haft på mig till vardags de senaste månaderna.

När jag ska vara lite mer uppklädd väljer jag dock kjol eller klänning som vanligt.

I början av graviditeten när magen inte var överdrivet stor så hade jag gärna vida kjolar. Som en här omlottkjolen från Indiska (tyvärr slutsåld) som jag knöt ovanför magen. Och sedan markerade midjan på med hjälp av en kofta med skärp på samma ställe.

När det blev kallare byttes tunna koftor till tjocka – men fortfarande samma kjolmodell, även denna en äldre variant från Indiska.

Eller så använde jag den här loppade stretchiga varianten. Tycker att det är något väldigt gulligt med när midjan hamnar så högt upp under brösten.

På &Other Stories fann jag den här stickade, helt raka klänningen som jag använt mycket. Den är ett typiskt exempel på ett plagg jag INTE skulle ha om jag inte var gravid. För då skulle jag störas av att den raka modellen accentuerade min naturligt lite tjocka mage med en mjuk bulle på (ja, jag erkänner, så ytlig är jag). Men när jag är gravid och magen SKA vara tjock. Då känns det plötsligt helt okej.

Den här gula klänningen kommer också från &Other Stories. Inte en gravidklänning – men bulan fick plats ändå. Vill man köpa vanliga klänningar ska man leta efter plagg som har hög midja eller rentav är skurna under bysten. Och så behöver de ha lite extra vidd i kjolen. Då ryms magen ordentligt! Fast nu i sista trimestern skulle den här klänningen inte funka på mig ändå.

När magen blir lite större tycker jag att det är mer smickrande med pennkjol än kjolar med mycket vidd. Jag har haft helt vanliga varianter som inte är anpassade för gravida. Men köpt dem i en storlek större än vanligt. Som den här från COS. Fin ihop med en stor och lösare sittande tröja. Som den här från Boob. Den här funkar precis lika bra att amma i när bebisen väl är ute.

Samma kjol fast med en helt annan kofta. Tror den här är från &Other Stories. Gravidstrumpbyxorna är från Lindex – men jag har inte varit helt nöjd med dem. Borde köpt från Swedish Stockings – har hört att de ska vara suveräna. Däremot älskar jag Lindex gravidtrosor med lite rynk i sidorna. Räcker över hela magen och sitter bra över rumpan också.

Miss Clarityklänningarna har också varit ovärderliga i garderoben. Eftersom vi har så mycket tyg i omlotterna räcker de faktiskt runt en tjock mage. Jag har bara tagit dem i L istället för M och valt våra modeller med mer vidd i kjolen (Kerstin och Malin). Den här vävda modellen Alice med hög midja sitter som en smäck. Dock kommer den inte gå att amma i – så jag passar på att använda den nu istället.

Omlottmodeller kommer jag leva i under våren eftersom det inte är några som helst problem att amma i dem. Omlottoppar är också bra att ha till kjol eller byxor, för att enkelt kunna hala fram ett bröst.

Något jag också kommer välja i vår är vida kjolar. Tror mina gamla trotjänare från Indiska får komma fram igen. De ihop med en blus eller en topp funkar fint att amma i, plus att det känns skönt att ha en något med vidd kring mage och rumpa, när man precis fött barn.

Ytterkläder tycker jag är den absolut svåraste biten när man är höggravid. Jakob köpte en jättestor dunrock till mig i höstas, att ha till vardags här hemma. Men nu går den knappt att stänga. En gammal, vid kappa från Monki  är vad jag haft på mig om jag har velat vara lite finare. Och eftersom jag har svårt att böja mig fram för att snöra skor har jag fått ha skor som jag bara sticker ner fötterna i. Jakob klickade hem ett par gräsliga powerboots i storlek 43 (!) till mig. I vanliga fall har jag storlek 41. Men jag älskar dem! Sitter inte åt någonstans, är supervarma och dessutom enkla att få av och på.

Pssst! Äldre inlägg jag skrivit mer klädtips för gravida och ammande finns att hitta här, här  och här

Många tänker att föräldrar som curlar sina barn gör det för att bespara barnen besvär. Men det är ju helt fel. Man curlar i regel för att bespara sig själv besvär. För det är ju skitjobbigt att tjata på motvilliga ungar att göra sina sysslor. Särskilt som det oftast är enkla saker man själv kan göra på en grisblink.

Men jag gillar tanken på att barnen får ha sysslor och arbetsuppgifter. Jag har inte varit någon vidare lekmamma – däremot har jag låtit barnen vara med och hjälpa till och då har de oftast varit nöjda. Tvååringen fick hjälpa till att stoppa in och plocka ut tvätt ur en tvättmaskin. Hämta grejer jag behövde från ett annat rum eller trycka ut tandkräm på tandborsten. Treåringen fick gå ut och hämta pappa på åkern när det var middag, eller ge hunden mat och vatten. Fyraåringen fick vara med och laga mat och stå bredvid och ”diska”. Eller hjälpa till med att skotta snö. Sådär har det fortsatt.

Nu har vi en åttaåring och en fyraåring här hemma. Deras fasta uppgifter är (på ett ungefär) att duka bordet innan maten och duka av efteråt. Gå med hunden när det behövs (kortare promenader några gånger i veckan), sanda uppfarten (tycker de är skitskoj!) och hålla ordning på sina rum. Att städa helt själva är lite för utmanande fortfarande. Man måste vara med och arbetsleda för att det inte ska kännas oöverstigligt. ”Lägg alla gosedjur i den där korgen! Samla ihop alla kläder och lägg på sängen. Hitta alla playmogubbar och lägg i gula lådan”. Med sådana konkreta uppdrag lyckas de så småningom städa rummet. Utöver de fasta uppgifterna får de hjälpa till med lite allt möjligt som råkar passa. Bädda rent i sängen, bära in ved med pappa, vittja hönshuset på ägg eller se till fåren.

Jag tror att det är väldigt vanligt att småsyskon kallas lata. Jag är själv lillasyster och växte själv upp med den självbilden. Och nu förstår jag varför. För när man ber barnen om hjälp med något så är det ofta det äldsta barnet som får vara måttstocken för vad som är rimligt. Och så tänker man att småbarnen får hänga på och göra så gott de kan. Men om uppgiften är för komplex så kommer hen inte veta vad hen ska göra. Och istället gå undan. Vilket vi tolkar som lathet. Trots att uppgiften var för svår från första början. Själv står jag ju som ett fån när jag utsätts för en krånglande dator eller en bilmotor som hackar. Sånt jag inte har en aning om hur man löser. Och det slutar med att jag bara drar mig undan. Så varför skulle inte barn göra likadant?

Det är väldigt lätt att hemfalla åt klander när barnen inte hjälper till. De är ”slarviga” eller ”lata” eller ”bryr sig bara om sig själva”. Men med barn precis som vuxna funkar positiv förstärkning bäst. Vi jobbar mycket med att säga till barnen hur hjälpsamma de är. Hur duktiga de är på att städa. Arbetsamma och uthålliga. Att de kämpar så bra. Men dessutom ”råkar” jag och Jakob ofta berömma barnen bakom deras ryggar. Så att de hör. ”Såg du hur noggrant han städade? Ja, tänk vilken unge va! Inte många som skulle klara av det där lika bra…”. Och det är nästan den effektivaste metoden.

Nu har vi ju fortfarande relativt små barn, som går bra att entusiasmera. Men det ska bli spännande att se hur sysslorna utvecklar sig i takt med stigande ålder.

Jag är nyfiken på hur mycket eller lite era barn får hjälpa till hemma – och hur ni resonerar kring det beslutet?

När jag såg bilden på Folke som undrar vad du gör, så undrar jag själv hur mycket barnen vet om ditt yrke/arbete? Tittar de på bloggen? Förstår de att du är ‘en kändis’? Känner de till begreppet ‘Underbara Clara’?

Fick den här frågan efter onsdagens blogginlägg. Eftersom jag får den då och då gör jag ett blogginlägg av svaret.

Mina barn är lika ointresserade av mitt jobb som alla barn är av sina föräldrars yrken. De vet att jag har en blogg, men egentligen inte vad en blogg är. De vet att jag jobbar med att fotografera, skriva och prata inför många människor. Men de vet inte riktigt vad det ska vara bra för. De har sett mig på TV någon gång och så har de ju medverkat i podden ibland. Så den biten har de faktiskt lite koll på. Men bäst koll har de nog på barnböckerna. De har ju fått vara med och göra dem! Och jag tror nog att Bertil blir lite glad när han botaniserar på biblioteket och hittar böcker där han själv medverkar.

Hur som helst är mitt jobb inte något som barnen tycker är märkvärdigt eller speciellt. För barn finns ju några statusyrken – men tyvärr är jag varken polis, busschaufför eller brandman. Och DET hade ju verkligen varit något skriva hem om!

Jag tror inte heller mina barn har någon direkt uppfattning om att jag är ”känd”. Dels för att jag ju faktiskt inte är särskilt känd. Dels för att vi ju bara är hemma på byn jämt – och i en by är ju alla kändisar. Mat-tanten, fröknarna, de som jobbar i affären, han som plogar allas uppfarter och bonden med alla korna. Men ibland när vi är i stan eller hos min syster i Borås, så händer det att folk kommer fram och vill prata. Barnen tycker inte att det är konstigt, men kanske lite störigt. Precis som alla barn känner när deras föräldrar står och tjabbar med vuxenbekanta istället för att fokusera på dem.

Men ganska nyligen fick Folke höra av någon att jag var en ”kändis”. Och när han kom och frågade mig vad en kändis gjorde så satt jag och spelade candy crush och drack te. Så då svarade jag att det är vad en kändis gör. Så nu tror Folke att det som utmärker kändisar är Candy Crush och tedrickande. Det känns rimligt och bra.

(Jag har tidigare skrivit om hur jag tänker kring att ha med barnen i bloggen – och om någon undrar hur jag resonerar kan man läsa mer här och här. )

Vi har haft förkylning och vattkoppor som gått runt här hemma sedan två veckor innan jul. Det är som att basiluskerna aldrig ger med sig. Som tur är har vi hittills sluppit det värsta av allt, nämligen vinterkräksjukan. Peppar, peppar.

Men även om det är jobbigt att själv vara sjuk är det ju värre när barnen är det. Särskilt små barn som inte går att resonera med. Som kanske vägrar ta sin medicin eller inte kan låta bli att klia sönder vattkopporna. Bara att övertyga min yngsta (som frustrerande grät över nästäppa) om att våga ta lite nässpray tog en hel dag.

Jag försöker pränta in i barnen att vara noga med handhygienen. Både i samband med måltid men också direkt efter förskolan då jag vill att de tvättar händerna ordentligt direkt de kommer hem. Men att riktigt förklara hur smittor sprider sig i kroppen eller på vilket sätt de påverkar oss – det är inte alltid så lätt.

Därför har Apotek Hjärtat tagit fram fyra informativa böcker med syfte att förklara sånt som smitta och sjukdomsförlopp. Och för att underlätta medicineringen. Diarréboken, Kräkboken, Slemboken och Snorboken beskriver enkelt och underhållande vad som händer i barnets kropp när den blir sjuk.

Mina barn fascinerades särskilt av berättelsen om influensaviruset Ines som kroppen bekämpar med hjälp av segt slem (vi har haft mycket av den varan i vinter). När jag frågade vad de lärt sig av böckerna ropade de i kör ”ATT TVÄTTA HÄNDERNA!”. Goals, ändå.

Det här är ju en perfekt läsning i sjukdomstider och böckerna finns att beställa på Apotek hjärtat. Där de kostar 19 kronor styck. Kan tillägga att mina barn ÄLSKADE dessa böcker. Så genialiskt upplagda och roligt illustrerade!

Apotek Hjärtat har också några riktigt bra tips för en enklare medicinering av barn. Kanske kan de komma till användning under vabruari?

1. Låt barnet vara med och bestämma på vilket sätt hen ska ta läkemedlet. På sked eller blandat med sylt – vissa barn blir mer medgörliga om de får välja hur det ska gå till.

2. Om barnet har svårt för flytande medicinering finns det ofta andra alternativ, som droppar eller små tabletter. Många tabletter går även bra att dela och blanda med exempelvis sylt, yoghurt eller glass.

3. Blanda inte ut flytande medicin med dryck – en ökad mängd vätska kan istället försvåra processen.

4. Om tabletter smakar illa eller är svåra att svälja finns det tablettöverdrag på apoteket som gör tablettens yta hal och döljer smaken.

5. Frys in vätskeersättningen och erbjud den som isglass istället.

Vaknade helt groggy 06.50 imorse och steg upp för att hjälpa barnen iväg till skolan. Efter en halvtimme av stök och bök tog de sig iväg. Nu är huset knäpptyst. Jakob håller i ett tidigt yogapass i stan och Melker har fått en morgonpink så han klarar sig utan promenad en stund till. Jag har krupit ner i sängen igen. Vilken konstig natt. Somnade först vid fyratiden på morgonen. Hade restless legs och dessutom svårt att andas. Ni som varit gravida vet hur det kan vara när man ligger på rygg? När hela tyngden av magen pressas mot kroppspulsådern och det känns som att någon långsamt håller på att kväva en. Så hade jag inatt. Fast flera timmar i sträck, utan att kunna göra någonting åt det.

Förmiddagen är min bästa stund och natten är min värsta. Jag är trött men vet inte om jag kommer att få sova. Hur många gånger jag ska halta upp och kissa och fylla nya vattenglas till nattduksbordet. Om mina restless legs går bananas, om nästäppan blir outhärdlig, om det kommer kännas som att kroppspulsådern är i kläm och jag långsamt kvävs. I mörkret blir tankarna suddiga och farliga och oron över allting helt ogreppbart stor.

Men nu är det ju morgon och förmiddagen ligger framför mig och jag tänker att om jag bara får någon timme till av sömn. Så kommer jag kanske orka den här dagen med.

Det märks att jag är på ändtampen av graviditeten. För jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig. I början av en graviditet finns det något skönt i temposänkningen. I att inte riktigt orka. I att behöva vara rädd om kroppen. Det finns något skönt i den stora magen som gör att fokus förflyttas från att vara fin till att vara funktionell. Men nu börjar det ändras. Jag sitter och kollar vårkläder på nätet. Drömmer om ett par nya skor. Och så räknar jag efter hur lång tid det kan tänkas ta tills jag är uppe på benen. Jag har ju pissiga graviditeter – men tack och lov brukar foglossningen bli bättre i samma sekund som bebisen är ute. Kommer jag hinna åka längdskidor den här säsongen? Ta en långpromenad på skaren? Jag har till och med börjat nynna låtarna på min löplista. Ser framför mig hur jag ska susa fram i skogen i sommar.

Jag tänker på min ork i vanliga fall. Hur mycket roligt jag kan få gjort en ledig lördag när jag varken är gravid eller utmattad. Jag har en faslig energi och glider mellan bullbak och ommöblering, telefonsamtal till en vän och sällskapsspel med barnen. Längtar så efter att få börja leva igen. Uträtta saker här hemma. Det är ju sånt som jag mår bra av!

Samtidigt vet jag ju: En dag i taget. Jag ska inte stressa kroppen. Eller själen. Och även efter bebisen är ute måste jag vara försiktig med mig själv. Med så dålig kondition som jag har så är det fullt tillräckligt att börja med att promenera 500 meter varje dag. Det är ändå längre än jag rört mig på månader. Och att baka bullar, möblera om och spela spel med en ammande bebis vid bröstet kommer liksom inte att ske.

Ändå anar jag det nu. Ljuset i tunneln.

Februari är den månad på året då flest föräldrar vabbar. Så även vi. Men visst går det att göra något mysigt av vabbandet. De är ett tillfälle för hela familjen att ta det lite lugnt och hinna umgås. Hos oss fördriver vi dagarna med många sällskapsspel och inte minst böcker.

Att läsa högt för barnen stimulerar deras fantasi, utvecklar språket och deras förmåga att koncentrera sig. Det skiljer fyra år mellan mina barn men de lyssnar gärna på samma böcker. Lillen får sig en del mer avancerade berättelser till del. Samtidigt som storebror verkligen fortfarande uppskattar en riktigt bra bilderbok.

Adlibris har just nu en vabruarikampanj där de har de samlat böcker som passar perfekt för vabbdagar med barnen. Där finns alltifrån pekböcker för de minsta till kapitelböcker för lite större barn. Mina ungar fick bland annat hem den sprillans nya boken om Frallan och kärleken. Skriven av Sara Ohlsson och illustrerade av min personliga favorit – Lisen Adbåge.

Men också Den försvunna mustaschen, En blivande fe och Bebbe och pottan. Här ska läsas!

Om du läser för ditt barn tio minuter om dagen kommer hen vid 17 års ålder kunna 50 000 ord. Om du däremot inte läser alls kommer hen kunna ca 15 000 ord vid samma ålder. Självklart har ungdomar som kan 50 000 ord betydligt bättre förutsättningar att förstå vad som står i dagstidningen, i skolböckerna och vad som sägs i Agenda. Så passa på nu i vabruari och läs!

Igår hade vi kalas för Bertil. Släktkalas med de närmsta. Det är så fint att ha fått barn i februari så att denna tråkiga månad lyses upp av någonting roligt.

Gjorde mina supergoda kladdkakemuffins. Den här gången i pyttesmå formar. Dekorerade med grädde och cocktailbär. Sjukt gott och gulligt.

Jag gillar kalas – för då får jag ta fram och vädra allt porslin jag har i mina gömmor. Gul majolika börjar jag få ganska mycket av.

Barnen ville vara utklädda. Folke ville ha brunt skägg med mustasch så jag fick måla på det fem minuter innan gästerna kom. Och jag…eh…. har en del att lära på det här området.

Bertil gillar inte gräddtårta så istället gjorde jag marängtårta med banan och bär och silverkulor.

Salta pinnar och vindruvor. Känns så nittiotal på något vis. Ett måste på kalasbordet!

Tjock soon to be trebarnsmamma

Visst måste man ha en flagga på sitt kalas? En liten antik bordsflagga gör allting festligare.

Vi satt och pratade och umgicks medan vi inväntade alla gäster.

Stooor pakethög.

Folke somnade dock av anspänningen.

På släktkalaset kom såklart också Bertils två bästisar Elle och Ada. De var också utklädda. Bertil var apa, Ada nyckelpiga och Elle drake.

Efter fikat satte vi igång med presentöppningen. Bertil fick så fina saker. Bland annat en gosedjurskrokodil, ett halsband med bokstaven B, ritgrejer, Tjuv och Polis och Fyra i rad. En vulkansten, gulliga pennor och sudd och en uppsättning nya vårkläder från Blaou.

Och så ett piano som han har önskat sig. Klart ungen ska ha ett piano! Med en släkt full av musiker uppmuntras allt form av musicerande. Vaknade denna söndag av att han spelade loss på pianot!

Det var den kalasdagen det. Nu är nästa födelsedag bebisens!

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger ”Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

Idag fyller Bertil åtta år. Min kloka, trygga, snälla och barnsliga pojke. Som leker snigel på mattelektionen istället för att räkna, och tar med sig gosedjur till skolan. Som mest leker med flickor eftersom deras lekar är roligare. Som är expert på att bygga världar och hitta på fantasilekar. Som är så liten och så stor på en och samma gång. Vi uppvaktade med tårta på sängen, men det första Bertil gjort när han blåst ut ljuset var att gå och hämta en present han tänkt ut till sin lillebror. En leksak som är Bertils men som Folke trånat efter. Sån är Bertil. Så mycket snällare än vad någon gjort sig förtjänt av.

Jag önskade mig aldrig söner. Var nog lite rädd för pojkar och hade alltid förutsatt att jag skulle få döttrar. Tänkt att pojkar skulle bli skränigt, skrikigt, svårt. Skulle jag få krama och trösta och prata allvar? Skulle vi kunna dela samma intressen? Att bli mamma till en pojke kändes både läskigt och svårt. Men nu vet jag att man inte får det man vill ha – utan det man behöver. Att få Bertil har fått mig att mogna och växa på alla plan. Och nu är det småpojkar mina ögon letar efter i vimlet. Pojkar som får mitt hjärta att smälta. Fina, sköra, mjuka, starka, skräniga eller blyga. Jag älskar allihop.

Att ha en åttaåring känns läskigt. Det är ju en ålder jag själv minns massor ifrån. Misstag jag gör nu, opedagogiska och dumma saker jag säger. Det kan han behöva bära med sig hela livet. Gör jag rätt? Blir det bra? Sånt kan jag ligga och vrida mig över mitt i natten. Men det är en tröst att tänka på min egen mamma och pappa. Som lika lite som jag visste hur man skulle vara förälder till en åttaåring. De hade inte heller något facit, utan gjorde så gott de kunde. Och det blev alldeles tillräckligt bra.

Jag är trettiotvå år och har en åttaåring, en fyraåring och snart ett spädbarn. Det är en häftig tanke. För det hade ju inte varit det minsta konstigt om jag istället börjat fundera på att starta familj nu. Trettiotvå år är ju ingen ålder. Men mitt liv blev inte så. Och jag är så tacksam över hur allt fallit ut för oss.

Bara för att jag i lördags skrev det där inlägget om att inte orka eller idas boa till bebisens ankomst – kom orken som ett trollslag på söndagen. Eller alltså, verkligen inte orken. Mer som en strimma av energi. Som fick mig att tänka ut en möblering som skulle rymma spjälsängen. Sedan instruera Jakob till att bära upp spjälsängen från källaren så att jag kunde montera ihop den och bädda rent. Vilken tillfredsställelse. Nu står den här och väntar på nästa familjemedlem.

Bredvid min sida av dubbelsängen.

Monterade till och med upp en sänghimmel. Letade först efter en gammal konsoll för attt kunna göra sänghimlen lika enkelt som förut. När jag inte fann någon sådan tog jag istället en väggljusstake som jag tänkt skänka bort. För när jag skruvade bort ljuskopparna från den blev den som en konsoll. Och så hängde jag bara gardinen över den.

Melker var peppad på att provligga spjälsängen.

Men han fick nöja sig med att sova på min huvudkudde istället.

Skåpet fick flytta till Jakobs sängsida

Och jag pyntade om lite med sånt jag haft stående hemma.

I hörnet där skåpet stått fick skänken stå istället. Här ska det göras rum för bebiskläder. Så fort jag får tag i några.

Och här har vi legat tillsammans hela måndagen. Jag har läst nya numret av Filter och Melker har snarkat högt. Ute har det vräkt ner så mycket snö att fönsterna drevat igen helt och man bara anar världen därutanför. Så himla mysigt. Hoppas ni fått en fin start på veckan!

När jag väntade Bertil och Folke var jag så väl förberedd. Jag hade boat och tvättat bebiskläder och vikt tygblöjor och förberett skötbord i månader. Alla sa att jag inte skulle lägga så stor vikt vid det där. Som att fixa fin barnkammare när bebisen ändå bara skulle sova i min säng. Och det är klart att för bebisens skull så kvittade det. Men inte för mig. Det var ett sätt att mentalt förbereda mig. Njuta av förväntan.

Jag dokumenterade noga Bertils nypiffade barnkammare 

Och sedan Folkes. Och det kändes så högtidligt. Liksom nu kan du komma!

Den här gången är ingenting i ordning. Vi har ingen särskild barnkammare (rummen i huset är slut) och saknar barnvagn, babynest och amningskudde. Ingenting är iordningställt vid skötbordet och inte ett bebisplagg finns i huset. Allting är hos min syster eftersom det var hon som fick barn sist. Vi har inget babyskydd till bilen, ingen babysitter och inte en enda tygblöja har ännu plockats fram ur förrådet. Vi har inte förberett någonting. Och det är klart att det stämmer – det där alla sa när jag väntade Bertil och Folke: bebisen kommer klara sig ändå. Bara vi ordnar det allra nödvändigaste. Fast tråkigt är det. För MIN del. För det hade varit betydligt härligare om jag orkat boa och göra fint för den nya familjemedlemmen. Kanske hinner lusten och orken infinna sig. Eller så gör den inte det. Då får det gå ändå.

Sist jag var hos barnmorskan frågade hon om jag är ute och rör på mig nu så här sista trimestern. Det fick mig att börja räkna efter. Hur mycket är jag utomhus? Jag kom fram till att jag de senaste sju dagarna varit utomhus tjugo minuter sammanlagt. Alltså den tid det tar att vid några tillfällen gå mellan bilen och förskolans ytterdörr. Samt mellan huset och bilen och och mataffären.

Tjugo minuter utomhus på sju dygn – det är lite som att jag sitter i husarrest. Men grejen är att kroppen inte klarar mer. Jag måste liksom ransonera antalet turer mellan övervåning och nedervåning dör att orka med. Jag är också så trött att jag inte ens får klaustrofobi av att aldrig komma ut. Det känns till och med normalt.

Så här ser ett genomsnittligt dygn ut i tredje trimestern.

11-13 timmars sömn. Eller försök till att sova. Det är ju väldigt upphackat pgav restless legs, ständigt kissnödig, halsbränna och att det skär som knivar i mitt bäcken varje gång jag måste vända mig i sängen. Vilket jag måste göra hela tiden annars domnar kroppen av och gör ont.

4 – 6 vakenttimmar liggande i säng eller soffa. Läsandes på sociala medier alternativt spela toonblast, gummy drop och toy blast med en podd i bakgrunden. Då och då uppvaktad av barnen som behöver lite uppmärksamhet och kärlek,

2 timmar om dagen i badkaret. Med kokhett vatten. Där barnen stundtals gör mig sällskap. Enda gången jag inte har ont.

2-3 timmars arbetande med blogg och jobbuppdrag. Mestadels sittande i stol.

1-2 timmar av att laga mat, äta mat, lägga barn och ställa in saker i diskmaskinen. Tills kroppen skriker av smärta och jag måste ligga ner igen.

Det låter faktiskt helt bedrövligt när jag ser det uppskrivet på det här viset. Kul liv, liksom. Snälla säg att det är fler gravida än jag som har det så här?För just nu hör jag bara om alla som jobbat heltid fram tills dagen innan förlossningen typ…

Gravidcravings har väl alla gravida mer eller mindre. Jag brukar ha cravings efter sura gröna äpplen, citrusfrukter, krokofanter och piggelinglassar. Men sista veckorna har jag drabbats av en lite mer otäck gravidcraving. Förknippad med dofter. Som har samma effekt på mig som kattmynta har på katter. Jag blir liksom ”hög” på dofterna och känner ett stort behov av att stoppa det väldoftande i munnen. Problemet är att allt som jag tycker doftar gott är giftigt eller dödligt att äta. Även i vanliga fall tycker jag om flera av dessa dofter. Men nu sista tiden blir jag alltså hög på dem. Har läst på och tydligen kallas den allvarliga formen av detta beteende för Pica och är en slags kompulsiv ätstörning. Men jag har knappast Pica eftersom jag hittills lyckats hålla mig ifrån att agera på mina sjuka cravings. Men det är svårt för det luktar så gott att jag blir alldeles snurrig.

Sånt jag har cravings efter just nu

Stearinljus. Inte tända ljus utan själva ljuset. Stearinet doftar så gott att jag vill gnaga i mig hela ljuset. Har faktiskt provgnagit lite på ett ljus bara för att testa. Men det smakade inte som det luktade så det gick inte

Kolbitar från vedspisen. Den där stunden när jag gör upp eld och det ryker in litegrann. Då får jag en sådan craving efter att stoppa en kolbit i munnen. Det krasande ljuset ihop med rökdoften. Mmmmm…

Terpentin och linolja. Jakob renoverar fönster i källaren och om det inte vore så ohälsosamt för barnet skulle jag kunna bo där nere och bara sitta och inhalera. Får lust att dricka linoljan också. Eller tugga på den om den bara gick att få i fast form.

Nezeril. Blir lycklig av den här doften. Skulle vilja dricka Nezeril. Eller allra helst öppna flaskan och bara tömma innehållet rakt ner i näsborrarna

Bensin. Att tanka bilen är sådan njutning. Vill helst stå och sniffa rakt in i slangen.

I väntans tider går allting långsamt. Och allting alldeles för snabbt. Jag försöker räkna dagarna, men de rinner undan som minuter. Snart är du här. Snart är du här.

I väntans tider är allting svårt. Och samtidigt väldigt enkelt. Det här är min uppgift, vad jag måste orka. Ingenting annat får störa mig nu.

I väntans tider är nätterna vakna. Vandrar mellan rummen med oro som kryper. Ingenting ont får hända oss nu. Men dagarna är ett mjölkigt dis. Och jag vågar vila i ljuset.

I väntans tider är allting oro. Och samtidigt förväntan. Det här är min uppgift, vad jag måste orka. Ingenting ont får hända oss nu.

Snart är du här. Ja, snart är du här. Tills dess räknar jag alla dagar.

Efter att jag skrev inlägget om mammaskammande och såg omslagsbilden från Family Living var jag tvungen att rota rätt på tidningen från det året – och hittade samtidigt Mama-tidningen som kom samma vår. Man kan säga att 2011 var Underbaraclaras genombrottsår. Jag var fortfarande en ganska liten bloggare innan dess. Tills Husmorsskolan i P1 sändes den våren, jag sommarpratade i P1 och fick omslagen både på Mama och Family Living. Och så vann jag Sveriges Chicaste Bloggare i tidningen Chic och medverkade i Sommarpratarna i Svt. Oj. Vilket liv det blev.

Jag minns att jag var så otroligt nervös för att det skulle komma hem ett helt team från Stockholm och fota mig och Bertil. Rubriken på omslaget blev sedan ”Jag försörjer hela familjen”. Intressant ändå – att det kan vara omslagsstoff att en kvinna försörjer en hel familj själv. Men det är klart, det var väldigt nytt med bloggande då. Och reportaget resulterade i väldigt gulliga bilder. Kolla in Bertils kalufs vid fyra månaders ålder.

”Jag vill ha fler barn men nästa gång blir det med epidural”. Jo tjena. Det var planen med Folke men epiduralen hann släppa innan förlossningen var färdig och jag födde än en gång obedövad….fy vale…

Älskar stylingen av mig på dessa bilder. Men kan i efterhand inte förstå att jag var så kroppsmedveten och rädd för att se tjock ut? Tjock var jag verkligen inte (men jo, jag erkänner. Det var vad som for genom mitt huvud under hela plåtningen).

Roligt att se hur annorlunda inredningsstil jag hade 2011. Det var mycket turkost, rött och rosa. Cath Kidston-inspirerat. Och Melker var fortfarande ganska valpig.

Hur fin frisyr hade jag inte? Älskar att det tydligen var ett citat att dra på i tidningen – det där om Allers!

Den här bilden var min favorit från hela plåtningen. Duktiga Ceen Wahren var fotograf och jag har länge tänkt fråga henne om jag får köpa loss bilden och göra en förstoring av den. Får nog göra slag i saken snart.

Lite senare den hösten var det då dags att fota julomslag för Family Living. Ännu mer nervös! Inte bara jag utan hemmet skulle dokumenteras. Och tydligen var det av kommentarerna att döma en väldigt anstötlig längd på min klänning…

Hur gullig liten familj? Jag ser tre barn på den här bilden. Ett pyttelitet och två aningens större.

Mina söners hår har alltid varit en eländig följetong. Med enorm hårväxt redan från födseln. De hade egentligen behövt frisörbesök var åttonde vecka. Men det är jag för snål för. Istället hemmaklipper jag och får barn med Gustav Wasa-frisyrer. För bättre kan jag inte. Det hjälps inte.

Jag minns att det var väldigt läskigt med ett hemma hos reportage – eftersom vi typ inte hade något hem ännu? Hälften av husets rum var tomma. Och VARJE vägg var vit. Det var vår nödlösning i början när vi saknade pengar och precis köpt hus. Rolla över allting med vit färg…huuu vad kalt och tråkigt det kändes.

I will never get a haircut again

Det mesta är sig olikt i vårt kök. Det här var liksom vårt julpynt? Långt ifrån dagens rustika bondmora-stil…

Det märks på stilen att det var åtta år sedan det här fotades. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det var himla rart ändå. Och vad vi var rynkfria och oförställda. Det här var också innan jag lärt mig att man inte MÅSTE le med alla tänder bara för att fotografen vill det. Idag har jag oftast munnen stängd. Jag ler väl för fan bara om jag har lust.

Halva nöjet med att vänta smått igen är ju att få ge barnen ett syskon! Deras förväntan är underbar att se. Men hur förbereder man då ett barn på att hen ska få ett småsyskon? Jag är ju ingen expert såklart – men så här har jag gjort och resonerat.

Vi har ganska tidigt i graviditeten berättat för barnen om att de ska få syskon. Men själva berättandet har tvärtemot vad jag föreställt mig inte varit någon emotionellt överväldigande stund. Medan vuxna hurrar och blir glada kan ju barn bli lite ”Jaha, ok. Men vad blir det till middag då?” Det tar ett tag för beskedet att sjunka in för barnet. Det är helt okej.

Berätta inte för mycket och besvara inte frågor som barnet inte har ställt. Det är så lätt att man överinformerar och förvirrar. Däremot kan det vara på sin plats att försäkra att ingenting kommer vara farligt. Barn kan ju få för sig de märkligaste saker. Som F som var väldigt orolig över att drunkna när mitt vatten går. Han såg framför sig att han skulle söka skydd på övervåningen, men först öppna ytterdörrarna så att allt vatten kunde rinna ur huset. Hjärtskärande. Så för att intyga att det skulle vara helt ofarligt fick jag visa med en karaff ungefär hur mycket vatten som egentligen kommer ur magen.

Låt barnen (om de vill alltså) ligga och lyssna på magen, sjunga för bebisen där inne, prata med den osv. Vi har så gulliga videos på Bertil när han som liten pratar med Folke genom naveln. Intyga att ”det är så bra att du sjunger och pratar med lillebror för han kommer känna igen din röst när han kommer ut och minnas allt ni har pratat om…”

Läs böcker om att få syskon. Finns många fina bilderböcker som behandlar denna enorma händelse i ett storasyskons liv. På biblioteket kan du få hjälp att hitta igen bra titlar.

Jag har haft appen Preglife sedan början av graviditeten och där har jag visat bilder på bebisen för B & F. Berättat om fostrets alla stadier och på vilka sätt den utvecklats den senaste tiden. Det har varit till bra hjälp.

Nu när bebisen i magen är lite större har jag börjat visa bilder på prematura barn födda i samma vecka som bebisen befinner sig i (obs inga läskiga bilder såklart). Och så kan man säga ”Titta precis sådär stor är ert småsyskon nu”. Det är så mycket lättare för barnen att förstå med riktiga bilder av bebisar.

Vi har inte fokuserat så mycket på att de ska få ett småsyskon som att de ska bli storebrorsor! Våra barn har varit superpeppade på syskon – men jag kan tänka mig att det här är extra viktigt om barnet inte verkar så glad. Säg inte om ”Vad kul att du ska få ett småsyskon”. Fokusera istället på hur häftigt det är att barnet ska bli storasyskon! Att den kommer vara världens bästa storebror eller att bebisen har tur att få just henne som storasyster. Berätta om allt roligt man får göra när man är störst.

Och när bebisen föds – kom ihåg att syskonen ska få presenter. Bebisen bry sig ju inte. Det är det bara storasyskonen som gör. Jätteviktigt om du hälsar på en familj med en ny liten bebis också – ta hellre med en gåva till syskonet än till bebisen!

När Folke föddes hade han med sig egna presenter till Bertil. Ett fint kort och en stor dinosaurie i plast. På kortet stod en hälsning från lillebror. Om att han längtat efter Bertil när han låg i magen, att han hört när han sjungit och pratat med honom. Att han såg fram emot allt roligt de skulle göra tillsammans. Vi har kvar kortet och dinosaurien fortfarande. Och Bertil har inte en enda gång ifrågasatt om det verkligen var Folke som hade med sig dessa presenter till honom när han föddes. Han har köpt det rakt av. Så stark var den där första känslan av att ha fått något speciellt från sin lillebror!

Barn är självupptagna varelser. De är inte så intresserade av vad som händer oss vuxna. De vill bara veta hur det påverkar dem. Till exempel under förlossningen. Vem tar hand om dem under tiden? Hur länge? Och vem följer med till BB egentligen? Hur länge blir mamma borta på sjukhuset och vad händer när hon kommer hem därifrån? Var ska bebisen sova och hur ofta den kommer vilja äta? Kommer den skrika jämt? Och viktigast av allt – kommer den ha sina egna leksaker eller vilja ta alla ens favoritgrejer?

Låt barnen hjälpa till så mycket de vill och förmår när bebisen väl fötts. Vara med och bada, byta blöjor, hämta leksaker. Och så kan man förstärka positiva känslor och därigenom hjälpa till att knyta banden. Till exempel genom att säga ”Titta, han slutar gråta så fort du kommer in i rummet. Det är nog för att han tycker mest om dig av alla i familjen”.

Ställ inte för höga krav på syskonen. De är lika små som de var innan det kom en bebis till familjen. Och om man har ett barn som inte tycker att det är roligt att känna sig stor och duktig, kanske man ska låta hen vara litegrann av en bebis den första tiden. För att känna att trots att det kommit en ny söt liten familjemedlem så är hen fortfarande lika söt, liten och viktig för mamma och pappa!

Berätta för barnet att ”Så här gjorde du också som liten” eller ”Så här ofta skrek du också när du var nyfödd” eller ”När du föddes var det såååå många som kom och ville hälsa på och alla sa att du var världens sötaste bebis”. Det kan minska eventuell avundsjuka över uppmärksamhet som riktas mot bebisen. Att förklara att de själva faktiskt fick samma uppmärksamhet när de var små.