Kategori: Claras mammaliv

Tack för alla era gratulationer. Jag så blir rörd av att läsa. Här i bebisbubblan kan man ju bli rörd för mindre. Allt är så stilla och vackert och skört och sårbart på en och samma gång. Tusen känslor trängs med varandra. Men mer än tidigare ryms tacksamheten. Över att ännu en gång få amma en bebis, snusa i nacken, byta blöja och trä på små kläder.

Den här gången är också glädjen större. För att jag är så mycket tryggare och mer närvarande. Kanske särskilt som jag får dela upplevelsen med storbarnen. Se deras omtanke, fascination och gränslösa kärlek till familjens nyaste medlem. Som bara funnits en vecka, men som redan är en omistlig del av familjen.

Förra helgen – fjorton dagar över tiden – blev vi äntligen fem i familjen. Jag är så lycklig att få ha blivit mamma igen. Tre friska barn. Hur kan man bli så välsignad?

Vi mår bra allihopa och jag skriver snart igen, när orken hunnit återvända.

Det är säkert ingen som missat rapporterna om cyklonen Idai som drog in över sydöstra Afrika i torsdags. Med hårt regn och starka vindar på upp­emot 170 kilo­meter i timmen (!). Redan före cyklonen var Moçambique och Malawi hårt drabbade av över­sväm­ningar – en situa­tion som nu för­värrats kraftigt.

Jag kände mig helt kall inombords när jag fick höra nyheten. Malawi besökte jag ju hösten 2016 och såg då med egna ögon hur skört samhället är. Redan innan katastrofen levde två tredjedelar av Malawis befolkning under fattigdomsgränsen. Men 2016 var det inte översvämningar utan långvarig torka som var problemet. Extremväder påverkar regionen hårt.

Många barn var redan då undernärda och saknade tillgång till sjukvård. Hur ska det då inte se ut efter den här katastrofen? Mina tankar går till lille Malekano som jag träffade där – och hans föräldrar Emanuel och Elesi. Hur har deras by klarat sig i orkanvindarna? Står huset kvar? Det lerhus de så stolt visade upp för mig. När vi sågs var Malekano undernärd och gick på Unicefs näringsprogram för barn. Något år senare fick jag hör positiva nyheter – programmet haft effekt och han hade skjutit iväg i växten. Men hur mår han nu? Malekano och alla andra barn som drabbats.

Man räknar med att 2,6 miljoner människor har drabbats av väderkatastrofen, som är en av de värsta någonsin på södra halv­klotet. UNICEF arbetar dygnet runt för att nå alla barn i området med näring, vatten, sjukvård och skydd. Men mer hjälp behövs och läget är akut.

Så nu ber jag dig. Har du något att undvara – swisha en katastrofgåva till 902 00 17. Jag vet att pengarna gör stor nytta för de värst utsatta. Inget bidrag är för litet. Och saknar du swish kan du istället skicka en gåva här.

Blööh. Ikväll värker varenda led i kroppen. Jag har nämligen gjort något vansinnigt dumt. Jag har varit med fyra barn på äventyrsbad. Jo men. Låt mig förklara.

Vi kände att vi inte hade någon energi för att ordna ett barnkalas när Bertil fyllde åtta. Så istället fick han löfte om att ta med sig sina kompisar på badhuset. Och så har jag skjutit upp och skjutit upp. Och tillslut kunde jag inte skjuta upp något mer. Har redan så dåligt samvete över allt jag inte kan göra med barnen under den här graviditeten. Alla gånger jag inte orkar komma och kolla, följa med ut eller delta i leken.

Så idag packade jag in fyra barn i bilen och körde till stan. Men jag var tack och lov inte ensam. Hade Jakob, gammor och Jakobs syster med mig. Så vi var en vuxen per barn. Och jag gjorde inte så mycket egentligen. Plaskade mest litegrann i bassängerna med dem. Hejade på när de åkte rutchkana och hoppade från svikten. Men den lilla motionen räckte gott och väl för att paja hela kroppen.

Fast det var det värt. För Bertil fick ta simborgarmärket som han pratat om i ett helt år. Det är fantastiskt att följa utvecklingen. Gå från vattenrädd till vattenvan. Ingenting är mer tillfredsställande än när barnen växer och utmanar sig själva. Och jag. Jag kände mig som en sån morsa. I ordets bästa bemärkelse. Medhavd matsäck. Ballerinakex och saft och en stor plastbytta full med smörgåsar. Tjock, vankande gång. Löpande band-principen när alla barn skulle schamponeras, balsameras och torkas. Och så gav jag några ungdomar som sprang i badhuset en riktig åthutning. Fy vad härligt det var. Känner hur den här graviditeten lockar fram morsigheten i mig på ett utmärkt sätt. Och barnen var så nöjda när vi åkte hem igen, många timmar senare.

Nu har jag tagit dubbel dos alvedon och krupit ner under täcket och tänkte försöka göra en tidig kväll. Nöjd över att ha fixat den här dagen och inte gjort min storpojke besviken.

Den här förtjusande lilla boken fick jag i brevlådan av min bästis Elina. Utgiven 1945 och inleds med orden

Det är en känd sak att när en liten flicka eller gosse kommer till världen är det i allmänhet ganska besvärligt med vad babyn skall heta. Följden blir mången gång att man enas om namn som man vid närmare eftertanke inte alls är nöjd med. ”Men vi kunde ju i hastigheten inte finna på något bättre” hör man ofta sägas.

En present kan knappast vara mer passande. Vi har ju ännu inte kunnat enas om något namn! Och vi vill för allt i världen inte finna på något i hastigheten, som ingen av oss blir nöjda med. Som tur är får jag utmärkt ledning av bokens tidigare ägare som gjort små noteringar här och var.

Barbro är ”fy”

Och Lalla är ”dumt”.

För att inte tala om hela raddan gossnamn som bryskt strukits över. Blir alltså varken någon Anker, Alarik eller Arno för vår del.

Trevligt sammansatta dubbelnamn ges många förslag på. Jag tror att dubbelnamn är nästa stora namntrend – på flickor i alla fall. Är ju oemotståndligt gulligt! Maja-Lisa till exempel. Hur fint är inte det?

Dubbelnamnen i den här boken är dock inte lika rara. Vad sägs om Gunn-Anita, Ulla-Chris eller Sonja-Gunilla? Rullar inte jättelätt på tungan, om jag ska vara ärlig. Bland pojknamnen finns sammansatta namn som Björn-Orvar, Anders-Börje eller Per-Helge. Inte heller dessa namnsammansättningar frestar mig riktigt.

Men vänta bara. Jag ska läsa den här boken från pärm till pärm. Och då kommer vi tillslut få svar på frågan: Vad ska babyn heta?

Sånt som jag älskar att göra, bara för att få se barnens miner.

• Äta helgfrukost ihop och nonchalant fråga barnen ”Vet ni vad vi ska göra idag?” och när barnen skakar på huvudet skrika ”ÅKA TILL BADHUSET!”
• Svara ja på frågan ”Kan vi snälla läsa ett kapitel till? Snälla, snälla, snälla”. Och sedan svara ja flera gånger i rad. Så att man plötsligt har varit uppe sent och läst ut hela boken. Bara för den där lyckokänslan att få läsa mer när man har lust.
• Bada badkar med barnen och hämta varsin Piggelin som barnen inte visste att vi hade. Äta i badkaret. Se deras förvånade miner över detta bus.
• Skolka från förskolan en dag när barnet inte alls har lust att gå. Och jag själv har lust att skolka från jobbet. Bara helt odramatiskt svara ”ja” på frågan om han får vara hemma.
• Ha ett fat med chokladbollar i kylen. Och när barnen kommer hem hungriga från skolan och undrar när det är mat säga ”Det tar en timme ungefär. Men ta en sån här medan ni väntar”. Se minerna inför detta oerhörda. Chokladbollar FÖRE middagen.
• Inte berätta att farmor ska komma på besök förrän strax innan. Och då säga ”Hade det inte varit roligt om farmor kom hit idag?” Och sedan bara ”Bra, för vi ska åka och hämta henne på tåget prick nu”.

När jag nu har möjligheten att få magiska saker att hända i mina barns liv. Då är det ren njutning att skapa magin. När de minst anar.

Här är fem saker jag måste ha på nattygsbordet för att kunna sova som gravid. Känner mig som Emma Woodhouses klena hypokondriska pappa när jag pillar och duttar med dessa medikamenter strax innan jag somnar.

• Samarin. En dos upplöst i ett glas vatten en stund innan sänggående. Hjälper mot halsbrännan plus vansinnigt gott. Är typ beroende?
• Magnesium. Två tabletter innan jag somnar, med förhoppningen om att det ska hjälpa mot benkramper och restless legs. Oklart om det är verklig effekt eller placebo. Tar i alla fall.
• Nezefri Menthol. Jag är ju konstant täppt i näsan som gravid – och som bekant ska man ju inte ta vanligt Nezeril under längre perioder. För då blir man beroende. Därför har jag använt deras Menthol-variant. Inte alls lika effektiv som den vanliga eftersom den inte innehåller de där ämnena som gör den beroendeframkallande. Ändå nästan skönare. Mentholen öppnar luftvägarna plus att det är något med den beska smaken som jag har cravings efter nu när jag är gravid. Sprutar näsan full innan jag ska somna och sedan sprutar jag lite i munnen också. Bara för att det beska är så gott. (Vill bestämt avråda andra från det där med munnen.)
• Försvarets Hudsalva i den största förpackningen. Eftersom jag är täppt i näsan och snarkar mer än vanligt är jag supertorr om läpparna på morgonen. Smörjer tio gånger om dagen för att inte spricka sönder.
• Slutligen en kartong med Gaviscon. Vidrigt äckliga tuggtabletter (lite som att äta skolkrita) som man tuggar och sväljer innan man somnar för att minska halsbrännan. Väldigt otrevligt och väldigt effektivt.

Barnböcker har vi drivor av här hemma. Såklart lånar vi massor på biblioteket – men jag gillar tanken på att äga böcker också. Ens alldeles egna bibliotek man får läsa om och nöta på. En hel hög av böckerna vi har är från när jag själv var liten. Ännu fler har jag skaffat sedan jag fick barn.

Att läsa för barnen varje kväll är en självklarhet jag fått med mig från mamma och pappa. Ibland är det istället Bertil som läser högt för lillebror och mig. Den där stunden av både närhet och kunskapsöverföring – den tycker jag så mycket om. Att läsa för två barn samtidigt är extra kul – eftersom de pekar på och fastnar för helt olika saker.

Just nu pågår Bokrean 2019 på Adlibris. En ypperlig chans att införskaffa lite nytt till sitt bibliotek. Eller bunkra födelsedagspresenter och klappar för resten av året. Barnböcker är lågt prissatta i vanliga fall (jag vet – jag har ju skrivit ett par stycken) men nu på rean är de verkligen ohemult billiga! Så passa på att fynda!

Här är tre titlar jag fastnade för. Dels Frallan är Bäst av Sara Ohlsson och Lisen Adbåge. En utmärkt bok för barn som precis knäckt läskoden eller börjar vilja höra lite längre böcker med handling. Fint också med en bok med tre kvinnliga huvudkaraktärer!

Dessutom är jag glad att jag kom över Gropen av Emma Adbåge. Både hon och Lisen är stora favoriter hemma hos oss. Emma gör sådana där böcker som man som vuxen kan hitta flera lager i och roas av. Gropen fick Augustpriset 2018 och det var verkligen välförtjänt.

Gropen är en fantastisk bilderbok som handlar om en stor grusgrop bakom en skola, där alla barn vill leka. Men de vuxna sätter stopp. Det är smutsigt, besvärligt, farligt. Och en dag när de kommer till skolan är gropen helt igenfylld. Vad gör barnen då?

Berättelsen påminner så mycket om när jag gick i skolan och vi alltid ville leka nere vid bäcken. Balansera över spången och smita iväg ut på myren. Ofta kom vi in från rasten helt blöta om fötterna – och lyckliga. Det var dock inte fröknarna som menade att vi istället borde leka stillsammare lekar på den asfalterade skolgården….

Slutligen fastnade jag för boken Sagoyoga av Filippa Odevall. Båda mina barn är ju väldigt intresserade av yoga. De tränar med Jakob flera gånger i veckan (kanske har ni sett filmerna när de tränar ihop?) och jag tycker att det är så bra för deras kroppskännedom. Men också för att de lär sig ett sätt att stilla sinnet. Åttaåringen brukar sätta sig i lotusställning och meditera när det blir för stökigt runtomkring honom.

Sagooyga består av sagor som lotsar barnen igenom yogaövningar. I djungelsagan får man öva på att elefantandas, fladdra som en fjäril eller vaja som en palm. Både smart och roligt! Boken är fint illustrerad av Karin Lundström

Kolla in Adlibris bokrea – alla titlar finns här!

Nu har alla små bebiskläder som Anna skickat upp till mig kommit på plats. Det mesta är sånt som mina kusiner först hade på 70-talet och som sedan jag och Anna hade på åttiotalet och sedan våra fyra barn har haft. Snacka om kvalitet!

Små gulliga färgglada sparkdräkter med svampar på, eller psykadeliska blomstermönster. Helt rätt i stil för åtta år sedan – när bebiskläder skulle vara färgglada med retrokänsla. Inte lika mitt i prick idag när allt ska vara grått eller vitt och kännas sobert och exklusivt snarare än färgglatt. Men det kvittar såklart för mig. Jag är bara glad att jag inte behöver köpa en massa nytt. Och jag blev faktiskt alldeles berörd när jag vek in dem i skåpet och mindes förväntan jag kände innan Bertil kom.

Nu ligger allting på plats och bara väntar. På den här lilla personen vi inte vet någonting om.

Bara några små nya plagg har införskaffats. Som värmer skönt för en bebis. Som dessa i mjukaste ull. Längtar tills de får komma till användning!

Äntligen är årets mest spännande månad här. Nu kan vår bebis komma vilken dag som helst! Jag går som på nålar. Ett lass med bebiskläder har anlänt från syrran, tygblöjorna har packats upp ur källaren och spjälsängen står färdigbäddad.

Men det finns ju mer som måste fixas. Jag minns hur jag – förvirrad och höggravid – hasade runt på apotek och letade bebisgrejer när jag väntade Bertil. Men den lilla detalj jag glömde var alla saker som är bra för en nyförlöst mamma att ha i badrumsskåpet. Och det är ju rätt mycket.

Så virrig och trött som jag varit under den här graviditeten har det varit en lättnad att kunna klicka hem sakerna online från Apotek Hjärtat. I lugn och ro, efter en på förhand uppgjord lista. Så att ingenting glöms eller köps dubbletter av. Vill man däremot ha rådgivning av kunnig personal så är ett besök i Apotek Hjärtats fysiska butiker att rekommendera. Där finns allt man behöver!

Nu har jag sammanställt en lista på de apoteksprodukter som jag tycker är bra att ha hemma när bebisen kommer. Ni får gärna fylla på listan ifall ni kommer på något jag har missat. Tänker att den här listan ihop med era tips kan vara till bra hjälp för den som väntar smått för första gången.

Bindor. Rejäla doningar behövs. Något som jag lärde mig av barnmorskorna på BB är att tillverka isbindor om man är väldigt öm och svullen. Då sköljer man bindan med vatten och lägger den i frysen. Och när den är djupfryst tar man fram och använder som ett kylande förband.

Smärtstillande tabletter med paracetamol är bra och hjälper mot huvudvärk, eftervärkar vid amning, smärta i underliv mm.

Multi-gyn-kompresser. Bra att köpa med sig hem, om man känner sig öm efter förlossningen. Ger snabb lindring i intimområdet.

Purelan – den bästa krämen för ömma, såriga bröstvårtor som vänjer sig vid amning. Hade inte klarat mig utan!

Bröstpump. Jag har haft en manuell förut men nu har jag en elektrisk Medela Swing. Så skönt att kunna pumpa ut om man behöver få sova ostört en natt – eller om mjölkstockningen slår till och man behöver kunna tömma mer än bebisen mäktar med att äta.

Amningskupor som håller brösten torra vid mjölkläckage. Finns engångs eller tyg att köpa.

Babyolja. En mild olja som man både kan tvätta bebisen och sig själv med.

Bomullspinnar. Att torka torrt med när man rengjort naveln. Viktigt i början när såret vid navelsträngen ska läkas.

Nagelsax för bebis. Nyfödda barn kan ha sylvassa naglar som de river sig själva med. För att inte tala om hur ont det gör när de klöser en på brösten.

En pålitlig febertermometer. Med tanke på hur ängslig man är i början vill man inte vara utan en sådan. Man ska enkelt kunna hålla koll på bebisens temperatur.

Bepanthen – för såriga bebisrumpor, nariga läppar, utslag och torr hud. En mirakelprodukt!

Nässug. Få saker känns så frustrerande som att höra en liten bebis förgäves försöka andas genom sin snoriga näsa. Man får ju nästan panik! Och bebisen kan omöjligt amma när den är täppt i näsan. Då är näs-sugen oumbärlig. Den har vi haft till alla våra barn – ganska högt upp i åldrarna. Med hjälp av sugen rensar man snabbt rent i näsan.

Nässpray Näsfrida. En nässpray med koksaltlösning att rensa näsan med på täppta bebisar. Kan kombineras med nässugen.

Skorvkräm. Ingenting man måste ha hemma i början såklart – men nästan alla barn får ju skorv i hårbotten och ja, jag erkänner. Jag tycker att det är lite obehagligt så jag vill gärna ta bort det.

Har jag glömt något viktigt? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

När vi funderade på att skaffa bebis nummer tre var det väldigt viktigt för mig att först bli frisk. Frisk från utmattningen och frisk från andra ångestrelaterade grejer jag gått igenom sista åren. Eftersom jag vet att jag blir lite koko i huvudet av att vara gravid. Får konstiga hangups och fobier, ligger vaken och oroar mig på nätterna, blir rädd för allt jag inte kan kontrollera. Och jag var frisk när jag blev gravid. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde i maj det här året. Samtidigt i den där glädjen hade jag onda aningar. Man kan väl inte få må så här bra? Kan livet få vara så här fint?

Och bara några veckor senare hände en rad svåra saker. Framförallt blev min svärfar plötsligt sjuk i cancer. Och förutom den stora sorgen och oron som det innebar, aktiverade det också all gammal sorg och cancerskräck jag bar på från när min mamma dog.

Jag har (som jag jämt tråkar ut er med) haft en väldigt jobbigt graviditet fysiskt. Men nu börjar det också sätta sig på psyket. Mest är jag rädd om mina barn. Jag oroar mig så mycket för alla tre. Vad har jag gett mig in på? Hur kan jag vara så övermaga att tro att jag ska få tre friska barn? Att jag kommer få leva och se dem växa upp? Att jag inte kommer dö ifrån dem. Att de inte kommer dö ifrån mig. Att ingen ska få cancer och dö – nu när jag förlorat så många närstående i denna vidriga sjukdom.

Jag känner att vi har det för bra. Vi har ett för fint liv tillsammans vår lilla familj. Och självklart kan man inte räkna med att det bara får fortsätta. Snart kommer katastrofen. Och förmodligen kommer den orsakas av något fel eller misstag jag gör eller gjort. Och om jag bara ligger vaken nog mycket på nätterna, felsöker och riskbedömer. Så kanske jag kan hindra förloppet.

Jag vet att jag är gravid och koko. Precis som det brukar bli i sista trimestern. Och snart är det dags för förlossning. Och även om den går hur bra som helst stundar sedan en lång period av amningshjärna och precis lika många ångesttankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alltihop. Men det hjälper att uttrycka i ord eftersom jag får distans till mina känslor. Bara för att jag tänker något betyder det inte att det är sant. Bara för att jag befarar något betyder det inte att det kommer att ske. Att vara gravid och koko är helt i sin ordning. Jag kan inte skydda min familj från alla risker och faror. Nästan inga alls faktiskt. Jag får bara lita på att det går ändå, på något sätt.

Jag har fått lite önskemål om att skriva om bra kläder för graviditet och amning. Jag har skrivit sådan inlägg tidigare men det var ju fyra år sedan jag var gravid sist – så jag tänkte att det kan vara läge att göra igen. (Ber på förhand om ursäkt för alla ”handen på magen bilder” men man fastnar lätt i det när man är gravid)

När jag är gravid vill jag inte göra avkall på min vanliga stil. Jag vill fortfarande vara färgglad, feminin, figurnära och samtidigt ska det vara SKÖNT! Mycket viktigt. Särskilt den här graviditeten som varit en ren plåga fysiskt.

Tricket för att inte känna sig som en boll när man är gravid är att jobba med proportionerna. Framhäva de delar av kroppen som är smalast. Vrister, handleder, halsen. Och dessutom gärna våga ha tight kring magen. Som pennkjolar eller åtsmitande klänningar. När jag inte är gravid går jag omedvetet och drar in magen, så nu har jag har känt en sådan otrolig lättnad att magen faktiskt FÅR vara stor.

Under tidigare graviditeter har jag dock varit mycket mindre än under den här och då har klädfrågan har varit enklare. När jag var höggravid med Folke var det dessutom sommar. Vintertid är det genast knepigare med kläderna.

Det annorlunda med den här graviditeten är att jag faktiskt valt att ha flera ”riktiga” gravidplagg. Framförallt byxor. Restless legs – besvären förstärks av strumpbyxor så jag har mest velat går hemma i vida, luftiga byxor. De här från Boob har jag tyckt mycket om. Vanlig BH har jag inte heller klarat av – istället har jag använt den här som också den kommer från Boob. Det ihop med en mjuk tröja är vad jag haft på mig till vardags de senaste månaderna.

När jag ska vara lite mer uppklädd väljer jag dock kjol eller klänning som vanligt.

I början av graviditeten när magen inte var överdrivet stor så hade jag gärna vida kjolar. Som en här omlottkjolen från Indiska (tyvärr slutsåld) som jag knöt ovanför magen. Och sedan markerade midjan på med hjälp av en kofta med skärp på samma ställe.

När det blev kallare byttes tunna koftor till tjocka – men fortfarande samma kjolmodell, även denna en äldre variant från Indiska.

Eller så använde jag den här loppade stretchiga varianten. Tycker att det är något väldigt gulligt med när midjan hamnar så högt upp under brösten.

På &Other Stories fann jag den här stickade, helt raka klänningen som jag använt mycket. Den är ett typiskt exempel på ett plagg jag INTE skulle ha om jag inte var gravid. För då skulle jag störas av att den raka modellen accentuerade min naturligt lite tjocka mage med en mjuk bulle på (ja, jag erkänner, så ytlig är jag). Men när jag är gravid och magen SKA vara tjock. Då känns det plötsligt helt okej.

Den här gula klänningen kommer också från &Other Stories. Inte en gravidklänning – men bulan fick plats ändå. Vill man köpa vanliga klänningar ska man leta efter plagg som har hög midja eller rentav är skurna under bysten. Och så behöver de ha lite extra vidd i kjolen. Då ryms magen ordentligt! Fast nu i sista trimestern skulle den här klänningen inte funka på mig ändå.

När magen blir lite större tycker jag att det är mer smickrande med pennkjol än kjolar med mycket vidd. Jag har haft helt vanliga varianter som inte är anpassade för gravida. Men köpt dem i en storlek större än vanligt. Som den här från COS. Fin ihop med en stor och lösare sittande tröja. Som den här från Boob. Den här funkar precis lika bra att amma i när bebisen väl är ute.

Samma kjol fast med en helt annan kofta. Tror den här är från &Other Stories. Gravidstrumpbyxorna är från Lindex – men jag har inte varit helt nöjd med dem. Borde köpt från Swedish Stockings – har hört att de ska vara suveräna. Däremot älskar jag Lindex gravidtrosor med lite rynk i sidorna. Räcker över hela magen och sitter bra över rumpan också.

Miss Clarityklänningarna har också varit ovärderliga i garderoben. Eftersom vi har så mycket tyg i omlotterna räcker de faktiskt runt en tjock mage. Jag har bara tagit dem i L istället för M och valt våra modeller med mer vidd i kjolen (Kerstin och Malin). Den här vävda modellen Alice med hög midja sitter som en smäck. Dock kommer den inte gå att amma i – så jag passar på att använda den nu istället.

Omlottmodeller kommer jag leva i under våren eftersom det inte är några som helst problem att amma i dem. Omlottoppar är också bra att ha till kjol eller byxor, för att enkelt kunna hala fram ett bröst.

Något jag också kommer välja i vår är vida kjolar. Tror mina gamla trotjänare från Indiska får komma fram igen. De ihop med en blus eller en topp funkar fint att amma i, plus att det känns skönt att ha en något med vidd kring mage och rumpa, när man precis fött barn.

Ytterkläder tycker jag är den absolut svåraste biten när man är höggravid. Jakob köpte en jättestor dunrock till mig i höstas, att ha till vardags här hemma. Men nu går den knappt att stänga. En gammal, vid kappa från Monki  är vad jag haft på mig om jag har velat vara lite finare. Och eftersom jag har svårt att böja mig fram för att snöra skor har jag fått ha skor som jag bara sticker ner fötterna i. Jakob klickade hem ett par gräsliga powerboots i storlek 43 (!) till mig. I vanliga fall har jag storlek 41. Men jag älskar dem! Sitter inte åt någonstans, är supervarma och dessutom enkla att få av och på.

Pssst! Äldre inlägg jag skrivit mer klädtips för gravida och ammande finns att hitta här, här  och här

Många tänker att föräldrar som curlar sina barn gör det för att bespara barnen besvär. Men det är ju helt fel. Man curlar i regel för att bespara sig själv besvär. För det är ju skitjobbigt att tjata på motvilliga ungar att göra sina sysslor. Särskilt som det oftast är enkla saker man själv kan göra på en grisblink.

Men jag gillar tanken på att barnen får ha sysslor och arbetsuppgifter. Jag har inte varit någon vidare lekmamma – däremot har jag låtit barnen vara med och hjälpa till och då har de oftast varit nöjda. Tvååringen fick hjälpa till att stoppa in och plocka ut tvätt ur en tvättmaskin. Hämta grejer jag behövde från ett annat rum eller trycka ut tandkräm på tandborsten. Treåringen fick gå ut och hämta pappa på åkern när det var middag, eller ge hunden mat och vatten. Fyraåringen fick vara med och laga mat och stå bredvid och ”diska”. Eller hjälpa till med att skotta snö. Sådär har det fortsatt.

Nu har vi en åttaåring och en fyraåring här hemma. Deras fasta uppgifter är (på ett ungefär) att duka bordet innan maten och duka av efteråt. Gå med hunden när det behövs (kortare promenader några gånger i veckan), sanda uppfarten (tycker de är skitskoj!) och hålla ordning på sina rum. Att städa helt själva är lite för utmanande fortfarande. Man måste vara med och arbetsleda för att det inte ska kännas oöverstigligt. ”Lägg alla gosedjur i den där korgen! Samla ihop alla kläder och lägg på sängen. Hitta alla playmogubbar och lägg i gula lådan”. Med sådana konkreta uppdrag lyckas de så småningom städa rummet. Utöver de fasta uppgifterna får de hjälpa till med lite allt möjligt som råkar passa. Bädda rent i sängen, bära in ved med pappa, vittja hönshuset på ägg eller se till fåren.

Jag tror att det är väldigt vanligt att småsyskon kallas lata. Jag är själv lillasyster och växte själv upp med den självbilden. Och nu förstår jag varför. För när man ber barnen om hjälp med något så är det ofta det äldsta barnet som får vara måttstocken för vad som är rimligt. Och så tänker man att småbarnen får hänga på och göra så gott de kan. Men om uppgiften är för komplex så kommer hen inte veta vad hen ska göra. Och istället gå undan. Vilket vi tolkar som lathet. Trots att uppgiften var för svår från första början. Själv står jag ju som ett fån när jag utsätts för en krånglande dator eller en bilmotor som hackar. Sånt jag inte har en aning om hur man löser. Och det slutar med att jag bara drar mig undan. Så varför skulle inte barn göra likadant?

Det är väldigt lätt att hemfalla åt klander när barnen inte hjälper till. De är ”slarviga” eller ”lata” eller ”bryr sig bara om sig själva”. Men med barn precis som vuxna funkar positiv förstärkning bäst. Vi jobbar mycket med att säga till barnen hur hjälpsamma de är. Hur duktiga de är på att städa. Arbetsamma och uthålliga. Att de kämpar så bra. Men dessutom ”råkar” jag och Jakob ofta berömma barnen bakom deras ryggar. Så att de hör. ”Såg du hur noggrant han städade? Ja, tänk vilken unge va! Inte många som skulle klara av det där lika bra…”. Och det är nästan den effektivaste metoden.

Nu har vi ju fortfarande relativt små barn, som går bra att entusiasmera. Men det ska bli spännande att se hur sysslorna utvecklar sig i takt med stigande ålder.

Jag är nyfiken på hur mycket eller lite era barn får hjälpa till hemma – och hur ni resonerar kring det beslutet?

När jag såg bilden på Folke som undrar vad du gör, så undrar jag själv hur mycket barnen vet om ditt yrke/arbete? Tittar de på bloggen? Förstår de att du är ‘en kändis’? Känner de till begreppet ‘Underbara Clara’?

Fick den här frågan efter onsdagens blogginlägg. Eftersom jag får den då och då gör jag ett blogginlägg av svaret.

Mina barn är lika ointresserade av mitt jobb som alla barn är av sina föräldrars yrken. De vet att jag har en blogg, men egentligen inte vad en blogg är. De vet att jag jobbar med att fotografera, skriva och prata inför många människor. Men de vet inte riktigt vad det ska vara bra för. De har sett mig på TV någon gång och så har de ju medverkat i podden ibland. Så den biten har de faktiskt lite koll på. Men bäst koll har de nog på barnböckerna. De har ju fått vara med och göra dem! Och jag tror nog att Bertil blir lite glad när han botaniserar på biblioteket och hittar böcker där han själv medverkar.

Hur som helst är mitt jobb inte något som barnen tycker är märkvärdigt eller speciellt. För barn finns ju några statusyrken – men tyvärr är jag varken polis, busschaufför eller brandman. Och DET hade ju verkligen varit något skriva hem om!

Jag tror inte heller mina barn har någon direkt uppfattning om att jag är ”känd”. Dels för att jag ju faktiskt inte är särskilt känd. Dels för att vi ju bara är hemma på byn jämt – och i en by är ju alla kändisar. Mat-tanten, fröknarna, de som jobbar i affären, han som plogar allas uppfarter och bonden med alla korna. Men ibland när vi är i stan eller hos min syster i Borås, så händer det att folk kommer fram och vill prata. Barnen tycker inte att det är konstigt, men kanske lite störigt. Precis som alla barn känner när deras föräldrar står och tjabbar med vuxenbekanta istället för att fokusera på dem.

Men ganska nyligen fick Folke höra av någon att jag var en ”kändis”. Och när han kom och frågade mig vad en kändis gjorde så satt jag och spelade candy crush och drack te. Så då svarade jag att det är vad en kändis gör. Så nu tror Folke att det som utmärker kändisar är Candy Crush och tedrickande. Det känns rimligt och bra.

(Jag har tidigare skrivit om hur jag tänker kring att ha med barnen i bloggen – och om någon undrar hur jag resonerar kan man läsa mer här och här. )

Vi har haft förkylning och vattkoppor som gått runt här hemma sedan två veckor innan jul. Det är som att basiluskerna aldrig ger med sig. Som tur är har vi hittills sluppit det värsta av allt, nämligen vinterkräksjukan. Peppar, peppar.

Men även om det är jobbigt att själv vara sjuk är det ju värre när barnen är det. Särskilt små barn som inte går att resonera med. Som kanske vägrar ta sin medicin eller inte kan låta bli att klia sönder vattkopporna. Bara att övertyga min yngsta (som frustrerande grät över nästäppa) om att våga ta lite nässpray tog en hel dag.

Jag försöker pränta in i barnen att vara noga med handhygienen. Både i samband med måltid men också direkt efter förskolan då jag vill att de tvättar händerna ordentligt direkt de kommer hem. Men att riktigt förklara hur smittor sprider sig i kroppen eller på vilket sätt de påverkar oss – det är inte alltid så lätt.

Därför har Apotek Hjärtat tagit fram fyra informativa böcker med syfte att förklara sånt som smitta och sjukdomsförlopp. Och för att underlätta medicineringen. Diarréboken, Kräkboken, Slemboken och Snorboken beskriver enkelt och underhållande vad som händer i barnets kropp när den blir sjuk.

Mina barn fascinerades särskilt av berättelsen om influensaviruset Ines som kroppen bekämpar med hjälp av segt slem (vi har haft mycket av den varan i vinter). När jag frågade vad de lärt sig av böckerna ropade de i kör ”ATT TVÄTTA HÄNDERNA!”. Goals, ändå.

Det här är ju en perfekt läsning i sjukdomstider och böckerna finns att beställa på Apotek hjärtat. Där de kostar 19 kronor styck. Kan tillägga att mina barn ÄLSKADE dessa böcker. Så genialiskt upplagda och roligt illustrerade!

Apotek Hjärtat har också några riktigt bra tips för en enklare medicinering av barn. Kanske kan de komma till användning under vabruari?

1. Låt barnet vara med och bestämma på vilket sätt hen ska ta läkemedlet. På sked eller blandat med sylt – vissa barn blir mer medgörliga om de får välja hur det ska gå till.

2. Om barnet har svårt för flytande medicinering finns det ofta andra alternativ, som droppar eller små tabletter. Många tabletter går även bra att dela och blanda med exempelvis sylt, yoghurt eller glass.

3. Blanda inte ut flytande medicin med dryck – en ökad mängd vätska kan istället försvåra processen.

4. Om tabletter smakar illa eller är svåra att svälja finns det tablettöverdrag på apoteket som gör tablettens yta hal och döljer smaken.

5. Frys in vätskeersättningen och erbjud den som isglass istället.

Vaknade helt groggy 06.50 imorse och steg upp för att hjälpa barnen iväg till skolan. Efter en halvtimme av stök och bök tog de sig iväg. Nu är huset knäpptyst. Jakob håller i ett tidigt yogapass i stan och Melker har fått en morgonpink så han klarar sig utan promenad en stund till. Jag har krupit ner i sängen igen. Vilken konstig natt. Somnade först vid fyratiden på morgonen. Hade restless legs och dessutom svårt att andas. Ni som varit gravida vet hur det kan vara när man ligger på rygg? När hela tyngden av magen pressas mot kroppspulsådern och det känns som att någon långsamt håller på att kväva en. Så hade jag inatt. Fast flera timmar i sträck, utan att kunna göra någonting åt det.

Förmiddagen är min bästa stund och natten är min värsta. Jag är trött men vet inte om jag kommer att få sova. Hur många gånger jag ska halta upp och kissa och fylla nya vattenglas till nattduksbordet. Om mina restless legs går bananas, om nästäppan blir outhärdlig, om det kommer kännas som att kroppspulsådern är i kläm och jag långsamt kvävs. I mörkret blir tankarna suddiga och farliga och oron över allting helt ogreppbart stor.

Men nu är det ju morgon och förmiddagen ligger framför mig och jag tänker att om jag bara får någon timme till av sömn. Så kommer jag kanske orka den här dagen med.

Det märks att jag är på ändtampen av graviditeten. För jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig. I början av en graviditet finns det något skönt i temposänkningen. I att inte riktigt orka. I att behöva vara rädd om kroppen. Det finns något skönt i den stora magen som gör att fokus förflyttas från att vara fin till att vara funktionell. Men nu börjar det ändras. Jag sitter och kollar vårkläder på nätet. Drömmer om ett par nya skor. Och så räknar jag efter hur lång tid det kan tänkas ta tills jag är uppe på benen. Jag har ju pissiga graviditeter – men tack och lov brukar foglossningen bli bättre i samma sekund som bebisen är ute. Kommer jag hinna åka längdskidor den här säsongen? Ta en långpromenad på skaren? Jag har till och med börjat nynna låtarna på min löplista. Ser framför mig hur jag ska susa fram i skogen i sommar.

Jag tänker på min ork i vanliga fall. Hur mycket roligt jag kan få gjort en ledig lördag när jag varken är gravid eller utmattad. Jag har en faslig energi och glider mellan bullbak och ommöblering, telefonsamtal till en vän och sällskapsspel med barnen. Längtar så efter att få börja leva igen. Uträtta saker här hemma. Det är ju sånt som jag mår bra av!

Samtidigt vet jag ju: En dag i taget. Jag ska inte stressa kroppen. Eller själen. Och även efter bebisen är ute måste jag vara försiktig med mig själv. Med så dålig kondition som jag har så är det fullt tillräckligt att börja med att promenera 500 meter varje dag. Det är ändå längre än jag rört mig på månader. Och att baka bullar, möblera om och spela spel med en ammande bebis vid bröstet kommer liksom inte att ske.

Ändå anar jag det nu. Ljuset i tunneln.

Februari är den månad på året då flest föräldrar vabbar. Så även vi. Men visst går det att göra något mysigt av vabbandet. De är ett tillfälle för hela familjen att ta det lite lugnt och hinna umgås. Hos oss fördriver vi dagarna med många sällskapsspel och inte minst böcker.

Att läsa högt för barnen stimulerar deras fantasi, utvecklar språket och deras förmåga att koncentrera sig. Det skiljer fyra år mellan mina barn men de lyssnar gärna på samma böcker. Lillen får sig en del mer avancerade berättelser till del. Samtidigt som storebror verkligen fortfarande uppskattar en riktigt bra bilderbok.

Adlibris har just nu en vabruarikampanj där de har de samlat böcker som passar perfekt för vabbdagar med barnen. Där finns alltifrån pekböcker för de minsta till kapitelböcker för lite större barn. Mina ungar fick bland annat hem den sprillans nya boken om Frallan och kärleken. Skriven av Sara Ohlsson och illustrerade av min personliga favorit – Lisen Adbåge.

Men också Den försvunna mustaschen, En blivande fe och Bebbe och pottan. Här ska läsas!

Om du läser för ditt barn tio minuter om dagen kommer hen vid 17 års ålder kunna 50 000 ord. Om du däremot inte läser alls kommer hen kunna ca 15 000 ord vid samma ålder. Självklart har ungdomar som kan 50 000 ord betydligt bättre förutsättningar att förstå vad som står i dagstidningen, i skolböckerna och vad som sägs i Agenda. Så passa på nu i vabruari och läs!

Igår hade vi kalas för Bertil. Släktkalas med de närmsta. Det är så fint att ha fått barn i februari så att denna tråkiga månad lyses upp av någonting roligt.

Gjorde mina supergoda kladdkakemuffins. Den här gången i pyttesmå formar. Dekorerade med grädde och cocktailbär. Sjukt gott och gulligt.

Jag gillar kalas – för då får jag ta fram och vädra allt porslin jag har i mina gömmor. Gul majolika börjar jag få ganska mycket av.

Barnen ville vara utklädda. Folke ville ha brunt skägg med mustasch så jag fick måla på det fem minuter innan gästerna kom. Och jag…eh…. har en del att lära på det här området.

Bertil gillar inte gräddtårta så istället gjorde jag marängtårta med banan och bär och silverkulor.

Salta pinnar och vindruvor. Känns så nittiotal på något vis. Ett måste på kalasbordet!

Tjock soon to be trebarnsmamma

Visst måste man ha en flagga på sitt kalas? En liten antik bordsflagga gör allting festligare.

Vi satt och pratade och umgicks medan vi inväntade alla gäster.

Stooor pakethög.

Folke somnade dock av anspänningen.

På släktkalaset kom såklart också Bertils två bästisar Elle och Ada. De var också utklädda. Bertil var apa, Ada nyckelpiga och Elle drake.

Efter fikat satte vi igång med presentöppningen. Bertil fick så fina saker. Bland annat en gosedjurskrokodil, ett halsband med bokstaven B, ritgrejer, Tjuv och Polis och Fyra i rad. En vulkansten, gulliga pennor och sudd och en uppsättning nya vårkläder från Blaou.

Och så ett piano som han har önskat sig. Klart ungen ska ha ett piano! Med en släkt full av musiker uppmuntras allt form av musicerande. Vaknade denna söndag av att han spelade loss på pianot!

Det var den kalasdagen det. Nu är nästa födelsedag bebisens!

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger ”Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)