Nu är ju syrran med familj här och det är så mysigt när de kommer. Hon är den som ser alla små förändringar jag gjort – uppmärksammar tavelhängningar, porslin och möbleringar. Går runt och suckar lyckligt över vad hon ser och det gör mig alltid så glad! Kvällen de kom hade jag bakat en saffranskaka med snöigt täcke och värmt glögg.
Välkomstkommittén. Först skulle Ulf kramas
Sedan ville Essa ha kärlek
Sedan kom Folke.
Bertil flög på moster redan i hallen så det var i alla fall bortgjort.
Ulf använde gästerna som studsmatta när han i upphetsningen for runt och lät livsandarna spruta
Mina älskade systerdöttrar. Så underbara flickor. Roliga, busiga, kreativa och kärleksfulla. Så stolt moster som står bredvid och tittar på hur de utvecklar sig.
Barnen slängde i sig fika och sedan skulle de visa julklappar och därefter tog de på sina pannlampor och drog ut för att visa kusinerna sin koja.
En sista avbruten amaryllis i en minivas
Igår morse kom jag ner till det här. Hela unghögen i soffan framför Klaus.
Vi drog ut och lekte också. Hälsade på grisarna
Många och söta är de.
Sedan tog vi sparken till några riktigt hala isfläckar i ett dike där barnen lekt mycket på jullovet.
Igår gjorde vi eld i bastun och jag och syrran gick ner med alla barn utom Ulf. Höga illskrik när de rullade sig nakna i snön eller utmanade varandra till att våga springa längre och längre från bastun. Tillslut var det bara en massa nakenfisar som rusade runt på gårdsplanen och gallskrek. Sedan berättade jag spökhistorier och kunde såklart inte låta blir att skrämma livet ur barnen.
Idag förbereder vi för vårt nyårsfirande som blir en nygammal tradition jag längtat otroligt mycket efter men inte gjort på många år. Men mer om det senare.
Jag har ju många bloggläsare som inte är på instagram och därför brukar jag dela de nio mest gillade instaposterna från @underbaraclaras i slutet av varje år. Och vill du se vad jag postar på insta även om du inte har appen – ja då kan jag tipsa om att längst ner på bloggen (du får scrolla ett litet tag) så ligger min instagramfeed.
Det här året har jag spräckt 150 000 följare – vallen. De 100 000 första följarna fick jag mina första åtta år med appen. De resterande 50 000 har jag fått det senaste året. Jag gissar att ökningen helt enkelt har att göra med att antalet användare på instagram också ökar. Dessutom tipsade den underbara Jonna Jinton om mitt konto vilket gav den en otrolig skjuts.
Förutom Sverige är USA det land flest följare kommer ifrån. Det har märkts att andelen utländska följare på instagram också ökat andelen utländska läsare av bloggen – jag får betydligt fler engelska kommentarer idag än för ett år sedan. Spännande och roligt!
Antalet gillningar på ett inlägg är ju egentligen ett otroligt trubbigt mätredskap. Engagemang är den enda valuta som räknas – och då kan man ju ha hur få läsare som helst. Men engagerar de sig, kommenterar, delar, frågar, likear och repostar – ja då har man ju lyckats! Men eftersom jag nu kikat på gillningar i flera års tid så tänker jag att jag fortsätter med den formen här. Det är förresten alltid lika oväntat att se vad som kammar hem flest likes. Ibland är det helt klart texten som räknas – ibland är motivet det enda viktiga och bildens caption kan vara rent nonsens. Anmärkningsvärt är ändå att av de nio bilderna föreställer två stycken en massa domherrar.
Håll till godo.
(Och du som börjar tröttna på listor, sammanfattningar och återblickar – jag lovar att det också kommer annat snart!)
Årets 9 mest gillade instagrambilder.
14183 likes – 414 kommentarer
9) Missar man en chans får man fler. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man struntar i det bara för att man inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Deras medvetande vidgas, nya minnesbanor dras ständigt upp. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Det ordnar sig. Låt oroshjärtat klappa lugnt ✨
8) Porten till paradiset. Öppen alla dagar – fri entré 🌱
15 372 likes – 913 kommentarer
7) Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Om de förstod hur tätt en mammas längtan sitter ihop med barnets. Jag åker till badplatsen mitt i natten. För att leta efter väskan med nyckelpigemönster på. Den oumbärliga, full med samlade stenar. Jag anmäler till simskola och trombon och tänker att i en teatergrupp. Där skulle han få gå. Jag letar efter tecken. Mår han bra? Vad drömmer han om? Hans vardag är en värld jag inte har tillträde till. Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Hur deras drömmar är sammanvävda, aldrig kan skiljas åt. Jag tänker ut små överraskningar. Och roliga saker att se fram emot. Vill göra deras liv en liten smula magiskt. Jag letar efter glimten i ögat. Visst är den där ännu? Jag väger för och emot. Var jag för mjuk eller för hård? Jag måste sätta gränser. Men vart ska de gå? Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Jag ligger vaken. Tryck över bröstet. Ska han få göra det han tycker om? Det han är bra på. Ska han hitta någon att älska? Kommer han fortfarande vilja komma hem och hälsa på mig då? Jag har så mycket hopp för mina barn. Så många drömmar. Så mycket oro. Så många böner över deras liv. Nu förstår jag min egen mamma. Hennes ängsliga frågor. Hur älskad jag var och hur jag tog det för givet. Jag vill älska mina barn så att de tar det för givet. Aldrig villkorat. Aldrig med förbehåll. Men jag är glad att de inte vet hur jag oroar mig. En dag får de egna barn att oroa sig för. Då kommer de förstå.
15 389 likes – 262 kommentarer
6) Jag är som en irriterande förälder som postar för många bilder på sitt barn. Bara det att mitt barn är en veranda.
15 506 likes – 346 kommentarer
5) Jag som redan har tre barn och en hund trodde inte att MER omvårdnad av levande varelser skulle ge mig mer glädje. Trodde den kvoten var fylld med råge. Sådär att man nästan storknar. Men. Jag njuter verkligen av att mata fåglarna. Den här synen från köksfönstret gör mig glad varenda dag. Tips till alla som längtar efter att få känna lite fler varma känslor: skaffa en talgboll eller två.
15 512 likes – 752 kommentarer
4) I thought there was something wrong with my my IG-account today – before I realized the lovely @jonnajinton had written about me. Oh dear, I’m feeling a bit overwhelmed right now 😅❤️ Well hello to all Jonna’s followers who just found their way here. If anyone is wondering, yes Jonna is just as wise, kind and sweet in reality as she seems on instagram. My name is Clara, I’m 34 years old and I live with my high school sweetheart Jakob on our homestead in northern Sweden. We have three beautiful sons, a border collie puppy named Essa, some sheep and some chickens. My husband is a yoga teacher, physiotherapist and runs a small scale organic farm. I myself am a photographer, writer (mostly children’s books) and a blogger. I love cooking, decorating, gardening, painting and…well I suppose all things creative. On my IG and blog I document my everyday life and the beautiful place where I live. I mostly write in Swedish but there’s a translate button on my blog if you want to check it out in English.
Ok, so now that I have presented myself so extensively I would love to get to know a little bit about YOU? ❣️😊
16 654 likes – 246 kommentarer
3) Älskar att bo på en plats med tydliga årstider. Och att varje ny årstid ger mig en anledning att dekorera på ett nytt sätt
17 222 likes – 292 kommentarer
2) Jag har sett domherrar för första gången den här hösten och det fick mig att mysrysa längs hela ryggraden. Ni vet väl att domherrar är ett säkert tecken på att det strax ska börja snöa? Det lärde i alla fall mormor mig! Här var det femton minusgrader imorse och en halvmeter snö och ändå blir jag så glad av tanken på att det kommer mera. Särskilt om det betyder att jag får se fler domherrar.
21 316 likes 914 kommentarer
1)Jag har kämpat med en kropp som känts som ett fängelse efter tre tunga graviditeter, en utmattning, struma och en smärta som gjort att jag inte längre orkade, vågade eller litade på min egen kropp. Och det har tagit nästan två år att komma hit där jag är nu. En mycket bättre plats både fysiskt och psykiskt. Stora skiften i livet kan behöva manifesteras. Så jag gjorde det genom att skaffa en helt ny frisyr. Klippa fram ett ansikte jag förut velat dölja och ögon som undvikit att möta blick.
Nu känner vi oss friskare. Så pass friska att vi ägnat hela dagen åt att dammsuga, städa och skura ur sopsorteringens alla kärl under diskhon. Damma kuddar, mattor och filtar. Storstäda badrummet, bädda gästsängarna och plocka och göra fint överallt. Varför? För att våra julgäster äntligen kommer. Och vi tar ett omtag på denna underbara helg. Fortsätter doppa i grytan och dela ut klappar och kokar ännu en sats med kola. Så underbart att julen bara fortsätter och fortsätter.
Har känt mig glittrig och fin i den här gamla toppen från Zara. Den har några år på nacken men varje gång jag är glåmig och färglös tycker jag paljetter är lösningen. Ljusa paljetter som skänker lite ljusreflektioner åt mitt bleka anlete.
Står jag framför julgranen syns jag nästan inte
Imorgon ska vi sticka ut och sparka, spela spel och se på Bäst i Tests julspecial. En av oss ska planera nyårsmenyn, en annan helghandla, ytterligare en ska isklättra och den fjärde ska göra eld i bastun och se till att alla barn som vill får rulla sig i snö och värma sig på heta lavar. Låter som en bra plan.
Bäst att släcka och somna nu så jag orkar med allt kul!
Med bara några dagar kvar på 2021 har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här inventeringslistan varje år. Här hittar du 2020, 2019,2018, 2017,2016, 2015, 2014, 2013, 2012 och 2011 och 2010 ifall du av någon outgrundlig anledning skulle vara intresserad av att läsa.
Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja jag började få styr på min arbetstid och reglera den som en normal, vettig människa. Så less på mig själv – varför har det tagit sådan tid?
Genomdrev du någon stor förändring? Ja många med min hälsa. Jag höll i med träning, med bättre mat, med att ta hand om mig själv. Och sedan genomdrev vi några stora, efterlängtade renoveringar hemma vilket avsevärt förbättrat vårt vardagsliv. Att bygga en tvättstuga, att göra en groventré med bra förvaringssystem och att renovera köket.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, min vän Emma.
Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? Kan inte komma på ett enda specifikt datum. Men hela veckan i farmors hus med syrran, pappa, farbror och faster minns jag med värme. Så glad att jag tänkte rätt och skyndade mig dit så fort de alla var vaccinerade.
Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov inte.
Vilka länder besökte du? Jag höll mig i Sverige, såklart.
Bästa köpet? Alla timmar vi köpt av hantverkare
Gjorde någonting dig riktigt glad? Längdskidåkningen, träningen, att leva mer i enlighet med mina värderingar. Erica sa att under de år hon känt mig har hon aldrig sett mig må så bra som nu. Och det stämmer verkligen. Inte så mycket på grund av yttre omständigheter kanske – som för att jag ordnat med mina inre omständigheter.
Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? En frisk höst.
Vad önskar du att du gjort mer? Haft mer ensamtid. Jag kan drömmande tänka tillbaka på den ensamtid (och det har inte varit mycket) som jag fått det här året.
Vad önskar du att du gjort mindre? Legat och scrollat i telefonen på kvällarna när jag egentligen borde ha läst en bok.
Favoritserier från året som gått? På kvällarna när jag hamnar framför datorn och får välja mellan serie och blogg så föredrar jag nästan alltid att blogga. Därför ser jag så lite serier nu för tiden. Men okej – är väldigt glad för att jag upptäckt Veep – sist på bollen visserligen. Rolig och lagom engagerande serie där det inte gör något om man tar tre veckors uppehåll mellan avsnitten. Tycker också mycket om White Lotus och såklart Sucessions tredje säsong. Är så spännande att se serier där man inte tycker om en enda karaktär och ändå lyckas bli så engagerad.
Bästa boken du läst i år? Sekten: ett reportage om Knutby Filadelfia av Anna Lindman. Tips, tips! Noll snaskigt och sensationellt. Bara djupt gripande och berörande. Fick många nya insikter.
Största musikaliska upptäckten? Att jag mest bara lyssnar på musik när jag tränar nu för tiden. De låtar jag lyssnat allra mest på har varit What have I done av Anna Ternheim, En hand i himlen av Jonathan Johansson, Paper Planes av M.I.A och I see you baby av Groove Armada. Extremt bra springmusik. Längtar efter att börja åka längd till den också. Utöver det var Kacey Musgraves en fin ny bekantskap som ofta spelats när jag varit ute och kört bil.
Vad var din största framgång på jobbet 2021? Känner mig så glad över att både min instagram och blogg lever och mår. Att våga plocka bort (nästan) allt annat har varit ett framgångskoncept. Är såklart också glad över att Nubakar vi fick pris som årets måltidslitteratur för barn och får representera Sverige i Kokboks-VM.
Största framgång på det privata planet? Att jag lyckats minska stressnivåerna. I våras kämpade jag jättemycket min stress och läste boken Återhämtningsguiden (har bloggat om den här) och arbetade aktivt med nya strategier. Under hösten har jag inte behövt öppna den en enda gång. Jag har helt enkelt inte varit särskilt stressad.
Största misstaget? Vilket av alla misstag ska jag välja? Tycker jag ställer till det på något sätt nästan dagligen. Men okej – en stor sak är att jag är en sån fegis vad gäller ekonomi. Tycker det är otäckt, svårt och läskigt och är därför urdålig på allt som rör det. Stort misstag.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare så fort restriktionerna började släppa. Jag skyndade mig verkligen att ta tillvara på allt jag plötsligt kunde göra. Träffa äldre släktingar, gå på restaurang, åka till Astrid Lindgrens värld med barnen. Det är jag glad för nu när det stramats åt igen. Jag har fått hämta syre så att jag orkar med ännu en isolerad vinter.
Vad spenderade du mest pengar på? Att minska min arbetsbelastning. Kostade mig flera hundratusen kronor och det kommer synas i mitt bokslut. Men det syns också i mitt mående och då är det väl värt det tänker jag.
Något du önskade dig och fick? Jag fick in en träningsrutin, jag fick ett vaccin, jag fick ha en sommar med betydligt mer energi än sommaren innan. Jag fick också ordning på Ulfs störda sömn. Det var välbehövligt.
Något du önskade dig och inte fick? Att ledigt träna på 80 kilo i marklyft lagom till jul. Det gick åt pipsvängen efter alla sjukdomar. Står och stampar på samma vikter som tidigare eftersom jag aldrig får vara frisk nog att ta mig framåt.
Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Jag minns knappt – kommer bara ihåg det som en dag när jag kände mig firad och glad. Men som tur är har jag bloggat om det och när jag läser inlägget ser jag att det stämmer.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag hade hållit i med träningen i somras. Till den här sommaren är mitt mål att inte ta något uppehåll utan fortsätta träna på egen hand. Det borde jag väl fixa? Vid det laget har jag ju tränat så länge att rutinen borde sitta. Den här sommaren kommer dessutom bli väldigt annorlunda än tidigare somrar. Jag kan berätta mer om det så småningom.
Vad fick dig att må bra? Att leva ett liv mer i enlighet med mina egna önskningar och värderingar.
Vem saknade du? Har känt en våldsam saknad efter min mormor. Hon var så dålig när hon dog att det nästan var en befrielse att hon fick somna in. Sedan kom pandemin och då kände jag mig tacksam över vetskapen om att hon slapp genomlida den i isolering. Men nu när allt det där är förbi så har saknaden kommit över mig väldigt starkt. Jag tänker på henne ofta. Skulle verkligen behöva hennes energi, humor och osentimentalitet i mitt liv.
De bästa nya människorna du träffade? Känns hemskt att säga men jag tror inte jag träffat någon ny det här året? Jag har ju mest varit hemma.
Mest stolt över? Vet att jag brukar svara barnen eller liknande självklarheter. Men om jag ska säga något helt annat så tänker jag framhålla trädgården. Den har verkligen vuxit upp och blommat ut till precis det jag drömt om. Har misströstat själv många gånger men när släkten och vännerna kom förbi i somras kände de knappt igen sig i förvandlingen den genomgått.
Högsta önskan just nu? Att vi ska slippa lindrigt ifrån alla sjukor under 2022. Att operation jag ska genomgå i vinter ska gå bra och att det här ska bli ett år när jag får fortsätta befästa bra vanor.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Vara mycket mer i min sommarstuga och gå på fler dyra hudvårdsbehandlingar. Jag har ett nyårslöfte också. Men mer om det i ett annat inlägg.
Min äldsta pojke önskade sig inga leksaker i år. Nej, det enda han ville ha var praktiska utegrejer i naturliga material. Helst skulle han väl bosatt sig under en gran ute i skogen om han hade fått det i present också.
Så fint att både morfar och gammelfaster hörsammade önskningarna. För han fick så underbara saker att jag var tvungen att fota alltsammans!
Ryggsäcken har min farmor Beda gjort en gång i tiden. Hon var otrolig på att slöjda. Hon har till och med vävt banden själv. Ni förstår ju att jag har att brås på – även om jag till min sorg aldrig varit särskilt skicklig på handarbete.
Han fick också ett gammalt rejält skinnbälte från Jakob, en ny morakniv, tändstål, kåsor med hyskor att fästa i bältet, en jägarpanna att bära i ryggsäcken och en vattenplunta i ullfodral som jag hittade åt honom på loppis. Samt en ordentlig termos och ett stort vitt fårskinn att rulla ihop och ha med på utflykten.
Vidare fick han två par begagnade skinnhandskar. Ett par vanliga och ett par i sälskinn. De är helt fantastiska – ska visa sedan! Dessutom fick han en handgjord kaffepåse i skinn som han istället för kaffe kan förvara fikat i på utflykten. Och så fick alla barnen varsin ordentlig ficklampa. Samt ullstrumpor, en lergök, en flöjt och lite annat smått och gott som kan vara bra att ha när man ska ut på äventyr tillsammans.
Skulle inte tackat nej till att själv fått allt det här i julklapp. Men frågar jag snällt kanske jag får låna det någon gång? Nu fattas bara kompass, snöskor och slangbella som också stod på önskelistan. Men något ska väl finnas kvar att önska sig till födelsedagen också.
Visst är det fint att få begagnade presenter förresten? Inte bara secon handfynd utan någons avlagda grejer. Min faster är fenomenal på det där – hon ger ofta bort några av sina egna skatter när man fyller år. Någon broderad duk, en tavla hon inte längre har plats för. En halsduk från min farmor eller salladsbesticken i silver som hon tröttnat på att handdiska. Anna är likadan. Älskar att hon köper på loppis till mig eller rafsar ihop lite ur sina egna gömmor när det vankas julklappar och födelsedagspresenter.
Alla barn har älskat sparkpulkan. Sparkpulkan som både jag och min syster hade när vi var små. Mamma målade blomman och skrev Annas namn utanpå. Jag bäddar ner barnen i fårskinn och så sticker vi iväg.
Vissa bitar vill Ulf “sparka själv”. Då får han stå på medarna och åka medan jag gör fart.
Essa älskar också när vi sparkar. Äntligen något som kan hålla (nästan) jämna steg med Essa
Det är roligt att se skillnader och likheter mellan mina barn. Vem som kämpar som tusan för att lära sig sparka. Vem som lär sig direkt. Vem som kastar sig i drivan och skriker i raseri när det trilskas. Vem som biter ihop i vredesmod när sparken går i diket. Vem som inte bryr sig alls utan bara nöter på – hur svårt det än är.
Idag har termometern visat -25 grader och vi har haft en väldigt lugn dag. Jag börjar långsamt återhämta mig från förkylningen och imorgon ska vi ta ett städrace för då kommer det gäster. Även om vi inte kunnat hitta på så mycket skoj detta krassliga jullov så har vi suttit uppe sent och tittat igen hela Harry Potterserien med storpojkarna. Så rasande mysigt, kul och spännande att göra ihop. Har älskat Harry Potter sedan den första boken kom – då var jag lika gammal som Bertil är nu.
Här kommer de fjorton inlägg som fick er att engagera och kommentera på bloggen lite extra året som gick. Det är tydligt att det bara är när jag på riktigt är engagerad som det tar tag och engagerar er också. Och trots att tongångarna då kan gå höga upplever jag att det bara gör klimatet trevligare här inne. Högt i tak och att man kan tycka olika – DET är definitionen av ett tryggt rum. Inte att alla ska tycka samma sak och ingen någonsin blir emotsagd.
Tack för att ni läst, skrivit och hängt med här under 2021. Hoppas ni vill bli kvar ett år till med mig!
En text jag skrev som en tröst lika mycket till mig själv som till andra. Jag upplevde en svår förlust ganska tidigt i livet och jag börjar som vuxen förstå hur det har påverkat mig och kommer påverka mig för alltid. Jag lever till exempel med många katastroftankar – så jag behöver öva mig på tillförsikt. Att tänka att det kommer bli bra, att det kommer fler chanser och att jag kan lita på livet.
Brann av på att å ena sidan få höra att det man gör på sitt arbete är okvalificerat och simpelt – och å andra sidan höra folk beklaga sig över att man kan tjäna pengar på det. Sätt igång och skär guld med täljkniv själv då – eller håll klaffen!
Skrev i somras ett inlägg där jag bad er läsare komma med önskemål på vad ni vill se på bloggen under hösten. Har utgått mycket från era önskemål i det här inlägget när jag bloggat de senaste månaderna. Är så tacksam för att ni ger mig så mycket inpu att utgå ifrån när jag skriver.
Är trött på folk som viftar bort kvinnors höga ohälsotal och utmattningsfrekvens och skyller på instagram och jämförelsehetsen i sociala medier. Så typiskt att skuldbelägga den enskilda kvinnan och mena att hon är ett offer för dålig självkänsla i stället för att titta på systemet och strukturerna som helhet.
För de kvinnor som slitit ihjäl sig inom vården det här pandemiåret tror jag att delade turer, orimliga arbetsförhållanden, underbemanning och noll förmåga att påverka sin arbetssituation varit tungt vägande i ohälsan. Men hey – fortsätt gärna hävda att allt detta skulle bli ordna sig om de bara slutade använda nagellack eller duka fint till middagen.
Jag gjorde en stor badrums-reveal och visade min otroliga toalett. Har sett att många kopierat den här stilen rakt av sedan dess och det gör mig ärligt talad rätt beklämd. Skaffa en egen identitet, snälla!
Ett inlägg som jackar i den här debatten om att kulturbarnens räckmacka är ett demokratiskt problem rätt bra. Och reaktionerna efteråt när kulturutövare efter kulturutövare skulle förklara varför de inte alls gynnats av sina föräldrars bakgrund utan minsann tagit sig fram på egen hand… snark. Men egentligen var det ett inlägg riktat till alla inbillade underdogs på sociala medier som vägrar gå med på att de har privilegier utan vid första bästa kritik bara “är en vanlig småbarnsmorsa” eller “minsann är född på landet” eller vad det nu kan vara som gör att de inte riktigt behöver ta sitt ansvar vid kritik.
Den här texten skrev jag lika mycket till mig själv eftersom det här är saker som jag också brottats med i takt med att mina plattformar har växt. Jag tycker ju att det är jättejobbigt att tillstå mina egna privilegier.
I början av året skrev jag en text om vad som händer när skillnaden mellan influencers och dess följare växer. Vad händer när den relaterbara youtubern plötsligt konsumerar på en nivå som följaren inte alls kan matcha? Vad händer när influencers bara inspireras av och umgås med varandra och får läsaren att känna sig utanför?
Inlägget blev under hösten en artikel i DN kultur. Och sedan tycker jag att det hänt många saker den här hösten som visade på hur dessa frågeställningar är högst aktuella i sociala medier. Som närElsa Billgren köpte en toalettborste för 2000 kronor och detblev ett stort ståhej i Bloggbevaknings kommentarsfält. Eller när Johanna Bradford la ut en lista över vilka kläder hon burit i oktober och läsare snabbt räknade ut att prislappen hamnade på omkring 50 000. Eller när Bianca Ingrosso gjorde en dyr, haussad julkalender som sedan inte höll vad den lovat. Jag tror att det enorma raseriet mot tex Bianca förstärktes av att hon precis gått ut med hur mycket hon tjänat när hon sålde andelar i sitt skönhetsvarumärke Caia. Det svider nog extra mycket för den som precis lagt hela studiebidraget på en kalender som sedan inte lever upp till förväntningarna. Att som läsare så tydligt kunna koppla ihop rikedomen hos den man följer med det stöd man själv ger – det kan skapa irritation och frustration.
Jag har skrivit många inlägg genom åren om influencers rätt att ta betalt för sitt arbete. Och jag det står jag verkligen för. Men jag skulle inte skriva ett sånt inlägg idag eftersom det här inte längre är något stort problem. Idag kan en stor influencer tjäna massor av pengar. Och vad man än tycker om den saken (själv tycker jag att det är lika rimligt/orimligt som att någon tjänar mycket pengar på att vara musiker, fotbollsproffs eller skådis) så gör det definitivt något med relationen mellan influencern och dess följare. Man kanske inte längre kan förutsätta att ens läsare bara ska heja på, köpa ens produkter och tycka att allt man gör är toppen? Tvärtom kommer vi nog få se fler och fler influencers vars läsarskaror vänder sig mot dem när de upplever att influencern tappar kontakt med verkligheten.
Efter en lång period när vi hejat på entreprenörer och älskat ekonomiska framgångssagor tror jag vi kommer märka av ett allt ökande klasshat, till följd av den ökade ojämlikheten i samhället. Det här är något vi influencers måste navigera kring och våga ta i. En influencer är som bekant ingenting utan sina följare.
Ett inlägg om realiteterna för en bonde. Jag fick sånt otroligt gensvar från bönder efter det här inlägget. Det finns en kokande frustration bland de som jobbar med Sveriges matförsörjning. Många står i begrepp att lägga ner sin verksamhet och här har vi ett enormt samhällsproblem under uppsegling.
Årets mest engagerande inlägg handlar om hur ribban förflyttats kring allt som har med barn och graviditeter att göra. Hur en babyshower, pushpresent och gender reveal-party blivit någon slags norm. Engagerade många som höll med. Och många som höll mot. Precis som det ska vara – jag sitter ju inte på facit utan hoppas med mina tankar väcka era tankar och engagemang. Och i slutändan kanske jag lär mig något helt nytt och får nya insikter.
Hej på dig. Hoppas du har det fint idag och att julaftonen varit som du önskat. Här blev allting så upp och ner. Vi skulle firat med Jakobs hela släkt men där blev det sjukdom och misstänkt covid. Så med kort varsel fick vi ändra planerna och stanna hemma. Och nu på juldagen är hela vår familj också sjuk. Jag ska inte tråka ut er med att skriva om det – men jag trodde nog vi fått vår beskärda del den här hösten och skulle slippa vara sjuka till jul också. Men ja, jag trodde fel.
Igår på julafton mådde vi okej i alla fall. Då var det bara ett av barnet som hunnit bli riktigt krassligt. Och som tur var hade jag hunnit julbaka en hel del redan och sedan snabbhandlade Jakob lite enkel julmat när planerna ändrades. Och eftersom huset är julat från topp till tå var det inte svårt att få till julstämningen hemma.
Kvällen innan julafton var jag uppe sent och griljerade skinka, la ut nya dukar, la fram nissepresenterna under granen och sånt. Messade med min syster som precis som mig var uppe sist och dukade frukostbordet. Vi konstaterade att det skönaste som finns är att få duka ifred i lugn och ro och få det precis som man vill ha det.
Jag och Uffe vaknade först på julafton och gick ner och tände alla ljus och gjorde eld i spisen.
Vi fikar alltid kakor till julfrukost. Inte en fiber så långt ögat kan nå.
Varsin Nissegåva till barnen under granen. Tradition från både mitt och Jakobs barndomshem. Och säkert de flesta andra Svenskar också? Man får något man kan använda under dagen för att man inte ska tjata hål i huvudet på de stackars föräldrarna.
Snart kom storbarnen ner och kastade sig över paketen.
Det här var första gången vi firade jul så här bara med lilla familjen. Det var ovant men fint. Och väldigt lugnt.
I paketen från Nissarna låg det två täljkitt. Barnen är besatta och nu fick de varsitt kitt med morakniv, dubbeleggad skedkniv, färskt kvistfritt virke, sandpapper och linolja. Barnen satte genast igång att tälja.
Och tog bara ett kort uppehåll för julfrukost.
Ulf. Alltid med en hand i min urringning pillandes på mitt utstående födelsemärke. Eller “gullisen” som han kallar den.
-VAR ÄR GULLISEN?! ropar han uppfodrande och börjar gräva runt.
Barnen satt vid vedspisen och täljde så hela golvet översållades av spån
Sedan kröp jag och storpojkarna ner i soffan och såg sista julkalender. Vad har era barn tyckt? Mina har älskat den! Och jag med. Alltifrån de mysiga miljöerna, roliga klädseln och rekvisitan till hela intrigen. Jag har bara mått dåligt över att Ture har en så elak mamma – medan pojkarna istället suttit och försökt coacha Ture till att bli en bättre tjuv och därmed accepterad av sin familj. Jag minns det där från när jag själv när jag var liten – hur jag tyckte att det var barnens jobb att göra föräldrarna glada. Som vuxen tycker jag ju tvärtom. En mamma får inte förskjuta sin son.
Nå, det ordnade ju upp sig tillslut för Ture. Och jag är väl bara blödig och drar för stora växlar på allt.
Sedan pallrade vi oss ut på en liten sparktur
Essa fick dra Bertils spark.
Vi hälsade på grisarna
Så gulliga kultingar
Och alldeles handtama så man får klappa dem.
Hälsade på fina hästar också.
Sedan bultade barnen på hos kompisen Elle och frågade om hon också ville med ut en sväng.
Det blev ett alldeles lagomt litet slädparti. Barnen stannade sedan ute en stund och byggde en koja i skogen medan jag och Jakob gick hem med Ulf.
La ut en pumpa full med frön och några äppelhalvor till fåglarna. De ska väl också ha något gott.
Sedan gjorde vi iordning julbordet. Det blev ett väldigt litet i år. Barnen fick säga vad de absolut inte ville vara utan och så gjorde vi bara det.
Och då blev det prinskorvar, köttbullar, julskinka och rödbetssallad.
Själv ville jag gärna ha ägghalvor med rom och lök och Jakob ville gärna ha kålrotslåda. Och där nöjde vi oss. Eller först adderade vi lite bröd, god senap och en stor grönkålssallad med karamelliserad brysselkål, apelsin och mandlar.
Jag juldukade precis som mormor brukade göra. En stor vit duk med en röd löpare på i mitten.
Fast jag la ut lite lummer ovanpå och ställde fram några tomtar också.
Linneservetter och bordssilvret från farmor.
Och sen åt vi!
Min jultallrik. Folk som är så här: “julmaten är så tung och fet jag står inte ut” förstår jag mig inte på. Tung och fet är inget jag lider av. Det är som att säga att man väljer bort godis för att det är för gott. En gång per år ska jag nog stå ut med att äta tungt, fett och proteinrikt. Man är väl viking?
Någon var lite trött och längtade efter tomten. Fascinerad av att han lyckas se ut som ett litet änglabokmärke när han sover. Änglabokmärken är inte det jag främst förknippar honom med annars.
Själv fastnade jag inte på bild i några festkläder. Även om jag lovar att jag hade sådana.
Efter maten var det dags för Kalle och hans vänner. Det ÄR ju så fruktansvärt gulligt att se tillsammans med barnen som gapskrattar och pekar och har kul åt något man själv är tämligen mätt och blasé på att se.
Ingen jul utan marmeladkulor, förresten.
Efter Kalle kan det hända att jag gjorde en utryckning till några vänner i behov av en person med röd mössa och stor säck. Att tomta är mysigt. Se småbarnens exalterade och skräckblandade känslor i fönstret när man bultar på. Och när jag kom hem var det någon som kraschat så här.
Sedan satt Uffe och Berra och tittade på Uffe och Berra i Kan du vissla, Johanna?
Men sedan hips vips såg vi en liten nisse komma smygande kring gården. Den tassade runt med lykta och smög sig så småningom fram och bankade på rutorna.
Extrem spänning hos pojkarna!
Nissen lämnade en liten säck med paket som tillskott till det som redan låg under granen.
Och sedan satte paketöppnandet igång.
Hög stämning och fullkomligt kaos!
Och sedan lekte vi med julklapparna, monterade leksaker, läste instruktionsanvisningar tills ögonen blödde och barnen istället drog ut och sparkade och testade sina nya pannlampor som tomten kommit med. När de kom in la vi Ulf för kvällen, dukade fram risalamande med körsbärssås och sedan avslutade vi kvällen i soffan framför Harry Potter.
Och det var den julaftonen, det. Väldigt tacksam över hur den blev med tanke på omständigheterna. Idag mår jag som en påse sopor. Frossa, feber och trötthet. Glad att förkylningen väntade först tills juldagen med att komma med full kraft.
Nu när huset är julstädat, rensat och fejat i minsta vrå (i alla fall om man är närsynt och halvblind när man passerar barnens rum ) så fotade jag en liten tur runt vårt pyntade hus. Välkommen in.
Jamen stå inte där och tveka – kliv på! Sorry för sparken som Bertil ställt precis i gången och låtit stå i en hel vecka.
Ser du den röda vimpeln? Jag fann den på Indiska på rea och tänkte att en röd vimpel skulle kunna vara precis den sista piff min farstubro behöver. Det visade sig att det stämde.
Du kan sparka av snön här vid dörrkarmen. Ja det gör ju alla andra. Det syns – färgen är borta. På verandan tänder jag alltid ett litet ljus eller lykta när det vankas finfrämmande som du. Här är inte så många andra julpynt. Men ett stort ris och en julig bonad på väggen har vi i alla fall.
Kom in i hallen. Hängaren är tom nu för tiden. Vi andra hänger ju mest av oss nere i groventren.
Ja, men kom in, kom in jag sätter på kaffe. Du kan låna ett par tjocksockar i höstolen i hallen.
Har du sett min julgris? Har letat efter en sådan i flera år. Att hänga ovanför vedspisen precis som mormor alltid gjorde. Fann den på Myrorna för 6 kronor i förrgår. Jo jag lovar – bara sex kronor.
Essa sover tyvärr i korgstolen annars kunde du fått bästa platsen bredvid den varma vedspisen. Men om du kan stå ut med att ha henne i knät så kan ni samsas.
Några snittamaryllis pryder sin plats på köksbänken. Snart är kaffet färdigt. Tar du mjölk? Du ska få den finaste koppen.
Vad som doftar? Nejlikoapelsinerna. Vi gör dem på löpande band.
Jo, tack jag vet att jag kanske går lite överstyr med alla tända ljus. Men det ÄR ju så trevligt.
Julbonaden? Jo den har jag fått av min vän Elina. Sitter på hedersplatsen i köket.
Pepparkakor pryder alla fönster.
Det är lite brokigt och plottrigt precis som jag vill ha det.
Fyra bonader bara i köket. Vem vill vara minimalist när man kan vara sig själv?
På kökshyllan trängs pynt, pinaler och praktiska pjäser.
Men stå för all del inte kvar i köket och tryck. Ta med kaffekoppen så går vi in i matrummet.
Har du tänkt på att skåpet med sina kransar ser ut som den här 😦 emojin?
Och att dekormålningen på detta gamla skåp ser ut som två yorkshireterriers i hängslen som står på bakbenen. Jasså inte? Nej men från och med nu kommer det vara allt du ser.
Den här julduken har jag fått från en bloggläsare. Jag tycker att den är så vansinnigt vacker.
Men ljuset från första advent lever farligt.
Min änglaljusstake som legat i ett skåp i säkert tio år har nu kommit fram och fått en central plats i matrummet.
Liksom grisfatet. Det älskade grisfatet.
Och samlingen av riktigt riktigt lömska tomtar
Och samtidigt som jag köpte grisen vid spisen fann jag en underbar liten tomtestake i porslin. Det står IMPORT stämplat i botten på den vilket betyder att den är från innan 1950-talet. 20 kronor.
Jag är så stolt över mina tre små änglafiguriner från Goebel. Gamla och jättefina. Fick alla tre för en tia på en lokal loppis. Men det är inget jag skryter om på bloggen. Det säger jag bara till dig som hälsar på. Man vill ju inte vara outhärdlig.
Granen står så grön och grann
Och halmen hänger så gul och varm…
Ullbonaden på väggen är ett otroligt broderi jag köpt på Röda Korset i Umeå.
Ja, eller hur. Visst blir man glad av takgirlander. Satte fast dem med häftstift. Plättlätt om man inte har höjdskräck vilket jag har.
Flaggorna högst upp i toppen på granen är ett nytt påhitt från i år. Såg det på de här gamla julbilderna och försökte skapa något liknande.
Vill du ha mer kaffe? Jag kommer med påtår. Ta en näve skurna pepparkakor också. Så du orkar med hela rundvandringen.
Vid julgranen kan man nämligen bli stående ett långt tag för att iaktta allt gammalt pynt. Risk finns för både blodsockerfall och lågt blodtryck.
Du kan lägga dig raklång i soffan förresten. Det där är den bästa platsen. Med utsikt över båda rummen. Vräk ut dig bara. Jag ska hämta en filt också.
Var inte rädd för stirrande blickar från alla lömska små tomtar. De attackera inte. Bara nattetid när man sover.
Räkna människor på tavlorna istället. Roligare än att räkna får.
Jaja, jag ska inte tvinga dig att ligga kvar. Vi går vidare. Ut i hallen igen. Nu har vi gått runt hela nedervåningen.
Trappgrinden behövs inte längre. Men jag gissar att Ulf kommer hinna fylla femton innan någon tar sig för att montera ner den. Vid det laget har vi säkert redan barnbarn så då kan den lika gärna vara kvar.
Kissnödig? Självklart ska du låna toaletten. Det minsta badrummet i kommunen – inte mycket större än en garderob. Men pinka kan du. Koffein är vätskedrivande.
Här finns inte mycket till pynt, men ett doftljus och en liten bukett med röd tulpan och gran ryms i alla fall. Vill du rota i mitt badrumsskåp går det också bra – jag ska inte störa. Kika du i lugn och ro. Men alla skämmiga saker finns i hallmöbeln eftersom det är så trångt på toaletten.
Nu går vi upp till sovrummet. NEJNEJNEJ det är ingen invit. Jag vill visa min sängsida bara. Du behöver inte bli orolig.
Eller få upp förhoppningarna?
Här är min fullproppade garderob. Håll säkerhetsavstånd. Du kan förolyckas om du står framför dörren och den plötsligt flyger upp. Kvävas av omlottklänningarnas sega midjeband och strumpbyxornas långa tentakler. För att inte tala om snarorna som bh-banden lägger ut.
Den gamla spegeln och den gamla hårborsten jag fick av mamma och hade i mitt flickrum. Funkar inte att borsta håret med men jag brukar borsta mig själv på ryggen när jag ska gå och lägga mig. Det kliar alltid exakt där BH-spännet suttit och dit når jag inte.
Gillar att somna och vakna vid den är utsikten. När det är norrsken kan man ligga och beundra färgspelet på himlen. Ibland ser man Venus och Karlavagnen. Ja, jag tröttnar aldrig. Sover gott i sängen gör man också…
Hallå? Du somnar väl inte? Kliv upp ur fåtöljen nu. Rundturen är slut. Jag ska visa dig ut igen. Om det inte finns mer att se? Jo för all del. Men till barnens rum går du på egen risk. Medtag kängor med stålhätta, machete samt en störtkruka för huvudet. Om någon råkar avfyra en Nerf Gun eller så. Jag lägger mig på sängen här och väntar så länge. Jasså inte? Nej jag förstod väl det. Du kan ta en lur bredvid mig istället. Lägg dig här på sängen så kan vi slumra ifrån julstressen en stund.
Slå in paket kan vara så mysigt. I alla fall om man inte gör det natten innan julafton (eller ännu värre – i någon garderob på själva julafton – svettig och irriterad).
Jag hoppade i mitt nattlinne, värmde lite glögg, tinade lussebullar och slog in paket häromkvällen. Jakob höll mig sällskap fast ägnade sig åt att kolla ritningar och göra research på det gårdshus vi planerar att uppföra. Så mysigt att sitta i matrummet och tissla och tassla. Barnen låg spända som fjädrar i sina sängar på övervåningen. Tillsagda på skarpen att inte komma ner.
Jag slår min vana trogen in allting i vit makulatur. Tog hem en stor rulle från mormor i höstas – hon använde det för att packa fisk och älgkött och sånt. Jag kombinerar det vita pappret med randiga snören, etiketter och lackstång. Den luktar så gott att jag skulle kunna tänka mig att ha den som parfym. Eeu de toilette de lackstång. Tuberos, jasmin och mysk känns så fruktansvärt mainstream vid en direkt jämförelse.
Paketen blir som något taget ur en Jenny Nyström-illustration.
Och på tal om illustrationer – jag är så stolt över att kunna klistra mina egna etiketter på paketen i år. De jag målade för Röda Korsets räkning. Tänk att dessa tryckts i 250 000 exemplar. Blir så glad när jag ser DMs och taggningar på instagram från alla som använder dem till sina julklappar.
I år hann jag i god tid få iväg alla klappar som ska postas. Det kändes som en sån jädra bedrift. Förutom mina egna barn ger jag till mina syskonbarn. Alltid en present till min syster samt moster och faster. Och pappa. Och så brukar min svärmor Annika och gammor Elsa få någon liten grej också. Och jag som sa att jag knappt ger några paket till de vuxna i familjen. Det gör jag ju visst – om än inte i några enorma mängder.
Jag och Jakob ger till varandra ibland när andan faller på. Förra året fick jag den gosigaste blå dunrocken och ett par täckbyxor av honom. Han är den som köper nästan alla mina funktions och ytterkläder. Så tacksam eftersom jag tycker att det är tråkigt och svårt. I år ger vi ingenting däremot och är lika lättade båda två. Eller kanske särskilt jag eftersom Jakob är hopplös att köpa paket till.
Igår efter middagen bakade vi pepparkakor. Hade inte trott jag skulle mäkta med det i år. I mitt huvud blir det alltid så stort och barnen hinner tröttna innan ens hälften av degen är utbakad. Så står man där själv och kavlar och gräddar.
Men nu köpte jag en liten förpackning färdig deg och lät barnen gå loss.
Tog fram mina pepparkaksformar
Och hjälpte barnen att kavla.
Feliz navidad, Jag såg mamma kyssa tomten och Min julskinka har rymt på högsta volym i högtalaren. Kvalitet rakt igenom.
Det var hög stämning i köket och jag påmindes om att man inte måste göra det större än så här. Degen räckte just jämnt till tre plåtar.
Precis lagom mycket deg för att alla skulle kunna göra sig några grisar, gubbar och getabockar.
Hade kanske räckt till lite mer ifall Ulf inte proppat så mycket deg i käften.
Älskar Folkes och Bertils ansiktsuttryck här. Exakt så här ser man ju ut när man våldkavlar en hård pepparkaksdeg.
När barnen tröttnat och gått och lagt sig gjorde jag tre sorter till av bara farten. Och kände mig nöjd med att jag kom undan med ett så pass enkelt julbak i år.
Det här året har varit ett år av klädglädje. Eller ja – det började ganska svagt och förtvivlat men det har tagit sig ju längre tiden har gått. Det här startade ju som en modeblogg en gång i tiden så det är egentligen min hemmaplan. Men det nya är att jag återupptäckt kläderna och tycker att det är kul igen!
Min vän Frida sa en så fin sak – nämligen att min blogg är lite som att titta på en klippdocka med alla olika färger, stilar och kläder. En klippdocka är jag gärna! Här kommer lite olika outfits denna klippdocka kört med senaste året. Det spretar betänkligt men en röd tråd finns ändå och det är att kombinera färger med färger, undvika svart och välja feminina snitt. Och så fokuserar jag på utvald bar hud i kombination med i övrigt ganska påklätt.
Jag förbehåller mig rätten att få vara många olika saker. Både präktigt hemvävd, en glittrig kalaspingla, spexig tuttfia eller mormorsprydlig dam. Nu åker vi!
I januari sportade jag mina fyra år gamla hängselbyxor från Anthropology och en grön blus med puffärm från &Otherstories. Röda läppar gjorde livet härligare.
Letade fram en kort vippig kjol efter flera års uppehåll från sådant. Och bar ihop med en blus från &Otherstories med guldpengar på. Plötsligt kändes kort kjol kul igen. Det funkar dock bäst vintertid för mig eftersom tjocka täta stumpbyxor är en förutsättning för den här kjollängden.
Köpte mitt enda par jeans på inrådan från min vän Stina som är min jeansguru. Levis Ribcage. Sitter som en smäck!
Och så fick jag överta Stinas ribcage i manchester och de är sköna som rena rama mjuisbyxorna.
Jag firade påsk i en grön romantisk klänning med snällt hår. Började känna mig spyless på mitt snälla snälla hår. Orkade inte med min egen spegelbild.
Klippte mig och blekte topparna. Började använda jeanskjol för första gången på flera år. Converse och knytskjortan min syrra designat. Kändes ungt och lekfullt på ett bra sätt!
Sedan kom våren. Rotade fram den här gröna klänningen som jag inte burit sedan jag var gravid med Folke. Köpt på Röda Korset för många år sedan. Fantastiskt fall men svårburen färg på mig.
Slog till på en annan grön klänning från Indiska i linne. Den här fick jobba hårt hela sommaren. Bar den som vardagsklänning och hade ständigt en naken unge på höften.
Min underbara blå skapelse som jag köpt speciellt för Susannes Skafferi. Men som jag sedan inte vågade använda i programmet då varje fläck syns på den och man inte gärna vill sitta i tv i fyra timmar med fläckiga kläder.
Slits blev en stor grej för mig. Och jag gick helhjärtat in för att använda läppstift.
Ben, ben ännu mera ben. Shorts är dock min sämsta gren.
Jag övar på att våga bära det men är ärligt talat lika bekväm som när jag går runt i en baddräkt. Jag vet inte varför men när jag har shorts känns det som att jag glömt klä på mig ordentligt.
Konstigt nog känns en skrevhög slits inte det minsta obekväm i jämförelse. Den här bar jag när jag ville känna mig riktigt raffig. En gammal H&M-klänning som legat i en låda i tre års tid i väntan på en nättare bröstkorg och rygg. Svårt med bröstkorgens bredd efter tre barn. Den har vuxit i omfång.
Slitsarna satt inte bara på kjolarna. Urringningarna fick också sin beskärda del. Så nervös över att bära en sådan här klänning när man ammat tre ungar. Så skönt när jag bara sket i det och gjorde det ändå.
Blått är en ständig favoritfärg. Men det här är en fullkomligt livsfarlig klänningsmodell. Minsta vindpust och man visar hela cykelstället. Råkar man böja sig fram just då kommer någon och parkerar sin Monark.
Antar att man får vara glad så länge det inte är Stålhästen
Experimenterade med bohemisk klänning utanpå jeans för att klara kyliga sommardagar. Kändes retro på ett bra sätt. När jag gick i sjuan hade jag slitna V-jeans med tunika utanpå samt flipflopsandaler och fotberlock. Kändes som en påminnelse om den tiden. Jag gillar den!
Det här var året då jag rotade fram gamla garderobsfavoriter jag inte passat i eller gillat på flera år. Den här hade jag till exempel lånat ut till min syster och helt glömt bort. Nu kom den i retur och jag kände mig så flickig, ung och härlig. Drog på mig den och drog in till stan med min bästis för att käka middag. Men först några panikslagna sms av slaget
-ÄGER DU ETT PAR CYKELBYXOR JAG KAN FÅ LÅNA? SITTER I BILEN PÅ VÄG TILL DIG OCH DET KOMMER BLI EN TROSCHOCK!
Jag bjöd Elina på trerätters och hon bjöd mig på sina cykelbyxor från Gina Tricot. En underbar deal. Bar sedan dessa cykelbyxor resten av sommaren. Räddningen för oss vars lår inte alls bildar något sånt där “thigh gap” utan istället går ihop och ger en skavsår och utslag under varma sommardar.
Hittade också den här peplumklänningen som legat på vänt i flera år. Drog på mig den och kände mig kalasfin. Gammalt Beyond-retroköp från 2012 när jag tappat bort min stil totalt och Anna följde mig till affären och vi köpte typ elva klänningar på ett bräde och hon sydde om hälften för att passa mig perfekt. Det är systerskap det!
Så köpte jag en ulltröja från Lindex som jag använde (och jag ljuger inte ens) varje dag tre månader i rad. Tvättade den inte utan hängde bara ut den på vädring. Den bästa tröja jag haft. Nu är den sotig och dassig och min sunkigaste tröja som jag bara myser i hemma. Men jag vill ha en exakt likadan igen.
Kändes också konstigt att plötsligt våga ha färgen gråbeige. Det var något nytt. Fint till min gamla loppade kjol och bara sommarben. Dessa ballerinaskor bodde jag i hela sommaren och här börjar de se tämligen bedagade ut.
Fick en kjol min syster köpt begagnad (börjar ni ana ett tema?) och parade ihop den med låga sneakers från Superga och favorittröjan. Ni ser väl hur rakt av cool jag kände mig?
Den här klänningen var också något extra. Så vansinnigt snyggt snitt och skön krinklad tygkvalité. Typiskt fin i augusti och typiskt gräslig i december. Försökte ha den en dag för någon vecka sedan men när jag såg mig i spegeln fick jag genast ett starkt sug efter att tömma en flaska blutsaft och en kartong hemoglobin. Att se ut som att jag både har vinterkräkan och järnbrist är ingen look jag eftersträvar just nu.
Fortsatte öva mig på att bära jeans. Jag har så klena jeansnerver så jag behöver verkligen öva. Men hur kommer man över känslan av att vara naken? Känner mig aldrig så naken och utlämnad som i byxor som sitter åt kring skrev och rumpa. Det känns riktigt förbjudet. När man har kjol är ju allting så dolt och kyskt. Man skulle rent teoretisk kunna rymma både hundvalp, handväska och brödrost under kjolen utan att någon skulle ana det minsta.
Sommaren är bomullsklänningarnas tid. Känner mig som mormor Rut med fickorna fulla med klädnypor, scarf kring håret och praktiska sandaler på fötterna. Bra gamla bomullsklännigar är stapelvaran i min sommargarderob.
Många varma sommardagar levde jag i min sparkdräkt jag köpt flera år tidigare på Mango. Och håret i tofs. Ständigt tofshår.
Men sedan kom hösten. Och då klippte jag mig igen och blev väldigt, väldigt blond. Kände mig mer som mig själv än jag gjort på många år. Köpte en hatt, loppade en amish-klänning och bar Annas gamla boots som jag fått ärva. Nu gick jag in i en mer bohemisk fas. Hängigt och slängigt
Körde lager, på lager, på lager. Gärna sjokigt, bylsigt och naturfärgat.
Men ibland kontraster som stickade tjocka tröjor till bara bruna ben i boots.
Sedan i oktober blev det hemvävd höst för hela slanten. Korviga strumpbyxor, förkläden, småblommiga klänningar. Jag klär mig för den känsla jag vill ha. I skördetid är det skönt att gå all in på redig husmor.
Men det är klart – för ett särskilt viktigt jobbmöte kan det hända att jag svidar om och tar på mig en röd powerdress för att verkligen sätta ner foten.
Favorittröjan från Lindex, manchesterbrallorna och min fjällrävenjacka. Perfekta utflyktskläder. Och många utflykter blev det.
Och sedan blev det ju december igen och då byt jag skepnad ännu en gång. Rött på jul känns lätt och rätt. Gillar det hemvävda, gedigna och mustiga.
Rött såklart i alla nyanser och mönster
Och återigen kortkorta kjolar som funkar ihop med heltäckande strumpbyxor.
Jag återupptäckte den krossade sammeten och mindes varför klänningar i sjöjungfrumodell är så smickrande.
Och konstaterade att jag behöver mer paljetter. Och att det här året verkligen återuppväckt mitt klädintresse. Att det är kul att få experimentera, byta stil, leka med min garderob och mitt uttryck. Kläderna kan förstärka den sinnesstämning jag är i och efter att under några år mest känt att jag vill gömma mig vill jag nu gärna kliva fram. Kort hår, lugg som visar ansiktet, markerade bryn, färgstarka läppar och färg, färg, färg.
Ser så mycket fram emot all klädglädje under året som kommer! Klippdockan är här för att stanna.
Under kategorin Claras stil här på bloggen kan du läsa mer om mina tankar kring kläder och förstås se bilder!
Imorgon går barnen på jullov och jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite…tidigt? Det känns som att vi varit på ett enda långt lov hela hösten. Ett lov i isolering och utan någon rolig aktivitet men ändå lov. Gått hemma hela familjen och liksom nött på varandra i diverse karantäner. Inte bara nött såklart – men ganska mycket. Just hemmatid med familjen känns inte som det jag är i störst behov av just nu. Snarare obruten arbetstid, ett tomt tyst hus och lite ordning och reda på träningsrutinerna och kosten.
Nå ja. Julen i sig själv välkomnar jag med öppna armar. Igår slog jag in alla paket, ikväll bakade vi pepparkakor. Nu när barnen somnat passar jag på att baka tre andra sorters småkakor också. Jag bakar alla i samma bytta med samma visp och bryr mig inte om att diska mellan eller byta bakplåtspapper eller någonting. Då går det svinfort att baka. Tips tips!
Titta förresten så fin min lilla spånkorg är som jag fann på en loppis för några helger sedan. Näver och spån är precis vad som behövs här hemma känner jag. För att få till den rätta stilen.
Kylan har kommit tillbaka. Minus tjugo grader ute – hellre det än kring nollan som det varit några dagar. Essa åker skidor med Jakob men däremellan ligger hon mest och degar i vardagsrummet. Exakt de sysslor jag själv har lust med.
Soffan fick byta plats när granen kom in i vardagsrummet.
Passar ju minst lika bra så här.
Fick en fråga på instagram från en utländsk läsare om det var vanligt med svenska flaggor i granen. För om någon från tex USA, Ryssland eller Kina gjorde samma sak skulle det betraktas som högerextremt och ett uttryck för nationalism.
Det gjorde mig nästan full i skratt eftersom den svenska flaggan mycket riktigt ofta kopplats till högerextrema åsikter – men ett av de få ställen där den är fredad från sådana konotationer är väl just i julgranen? Där i alla fall jag uppfattar den som neutral. Och att amerikanska flaggor i granen skulle vara högerextremt gjorde mig väldigt förvånad eftersom den amerikanska flaggan syns precis överallt och verkar vara helt neutral för amerikaner. Utom just i granen då?
Jag svarade i alla fall min läsare att det ÄR en vanlig svensk tradition. Och visade henne sedan att det förvisso är massor av svenska flaggor i granen – men också flaggor från alla möjliga olika länder.
Uppskattar alla mina mattor så mycket den här årstiden. Just den här i vardagsrummet har jag bytt till mig med min syster som fick något annat av mig i gengäld. Och sedan har jag en stor röd äkta matta i vårt sovrum som jag köpte på PMU i Skellefteå för en dryg tusenlapp. Och sedan har jag två låååånga äkta mattor (ca 320×120 cm) som jag köpte på Röda Korset i Umeå för 1200 kronor styck. Mycket pengar för att vara loppismattor men lite pengar för att vara äkta gamla mattor som ger en sådan ombona, hemtrevlig känsla till hela huset. Den ena långa mattan ligger vid matbordet och den andra ligger i Bertils rum.
Jag har funnit att om jag bara orkar leta och vänta tillräckligt länge brukar nästan allt jag vill ha så småningom dyka upp begagnat. Så har det varit med mattorna jag samlat på mig under kanske fem års tid.
Den gamla julkyrkan har fått flytta upp på ett skåp eftersom Ulf hela tiden petar sönder rutorna av silkespapper. Han hade inte kommit att tänka på det förrän jag sa åt honom att han ABSOLUT INTE fick göra det. Då tändes en lycklig glimt i hans ögon och pekfingret åkte fram som en projektil. Det är en konflikt jag inte orkar ta med en tvååring så nu står den högt upp utom räckhåll.
Nu ska jag sluta pladdra på här och istället grädda färdigt småkakorna under uppsikt så att de inte bränns. Springer fram och tillbaka mellan ugnen och datorn samtidigt som Jakob sitter och diskuterar skidutrustning för barnen och vad som behöver kompletteras och ifall vi kan hitta det begagnat. Under tiden lyssnar jag dessutom på ett flera år gammalt poddavsnitt av En varg söker sin pod. Så det är lite splittrat minst sagt. Splittrat och mysigt på samma gång. Men don’t try this at home kiddos – multitasking på den här nivån är bara för erfarna kvinnor med rätt säkerhetsutrustning och olycksfallsförsäkring.
*Funderationer förresten? Är det ett riktigt ord som används av någon annan än mig och min morfar?
Jag tycker att det är så fint att dekorera dörrposterna. Kanske särskilt kring jul. Ovanför min ena köksdörr sitter en liten hylla som jag ju visat förut.
Dekorerad med allt jag tycker är fint. Gamla hyllband, plåtburkar, en liten vas och små ljusstakar.
Över den andra köksdörren sitter det en julig bonad
Och längs draperistången har jag virat lummer, torkade apelsinskivor och dekorerade pepparkakor.
På ett snöre hänger små bjällror som jag köpte på loppis för 40 kronor. När man går förbi snuddar man ofta i draperiet vilket gör att den mjuka klangen från bjällrorna hörs. Det är en sådan sinnlig liten detalj som jag verkligen njuter av. Njuter lite mindre av när Ulf får tag i ändtampen och bjällrar det högsta han förmår!
På andra sidan köksdörren sitter också en hylla ovanför. Man kan lägga en gardinstång under hyllan om man vill ha ett draperi där. Men nu har jag istället hängt en slinga lummer i fästet. Och ovanpå står några av mina favoritsaker vid jul. En riktigt gammal granljusstake, tre loppade dalahästar, en tomtestake och en murrig liten vas med granris i.
Ett sånt rart litet blickfång.
I vardagsrumsdörren hänger det en glittrig kvist virad kring stången. Egentligen en krans från Indiska jag köpte på rea förra veckan och virade upp för att kunna använda som slinga istället.
Så fin! En grön gammal keramikklocka hänger också på stången.
Liksom en glittrig liten krans jag fick i present förra julen.
Även vid det här draperiet hänger loppisfyndade klockor på rad och plingar när man råkar stöta emot. De här klockorna ser riktigt gamla ut och förutom små symboler på dem står det Noel och Good Luck ingraverat.
Draperiet är ett riktigt gammalt ulldraperi jag köpt på en loppis en gång i tiden.
Det här är en av mina allra festligaste klänningar. Älskar tyngden i tyget, glittret, fallet, schvunget i kjolen. För att inte tala om de spår av glittrigt stjärnstoft man lämnar efter sig på golvet när man bär den.
Känner mig som en sån redig kalaspingla i den!
Så fint på fest att ha svarta, matta, heltäckande strumpbyxor i lika svarta och matta pumps.
Den har inte blivit använd överdrivet ofta – en handfull gånger bara. En gång på gala och en annan gång på en utekväll i New York med min syster. Och allra senast inför en festlig middag på stan. Köpte den 2016 på &Other Stories och tänker spara den för resten av livet! Också skorna kommer därifrån.
Jag behöver mer paljetter i mitt liv faktiskt! Det har jag lärt mig av att följa Trinny Woodall. Och hon har ju aldrig fel.
Vilken fin vecka det varit. En bra upptakt inför julen. Är så glad att jag den här december verkligen träffat människor och tagit tillvara på allt man kan få göra igen utan dåligt samvete. Gå på en välbesökt konsert i kyrkan, gå ut och äta middag med en vän i en stimmig bar en lördagskväll, vara sist kvar och stänga ett cafe, gå på luciatåg och ordna julpysseldag hemma hos oss…
Jag har varit med Ulf också. Solstrålen. Ska försöka klippa honom lite innan julaftonen.
Känner jag mig själv rätt blir det väl en Gustav Wasa-frisyr som vanligt. Han är så förtjust i sina hängselbyxor. Sjuttiotal med korta, croppade ben. Tröjan med bollar hittade jag på en second hand.
Det är så fint hemma hos henne att det inte riktigt går att fånga på bild. Alla magiska små detaljer och stilleben.
Omsorgen om varje ting. Som det här överdådiga fikat.
Julpynt i form av granris i trälådor och krus
Så mysigt.
Jag och Frida kan prata i timmar utan att en enda gång hämta andan. För någon vecka sedan hade vi ett fem timmar långt telefonsamtal men det hade ändå inte tagit slut på samtalsämnena – för nu pratade vi lika länge igen.
Men nu när jag försöker minnas kommer jag inte ens ihåg riktigt vad vi sa annat än att det var underhållande från början till slut. Är det inte knäppt ändå?
Men jag vet att jag i alla fall inte var så tankfullt värdig som jag ser ut. Inte hon heller. Snarare tvärtom med kaffe och bulle i högsta hugg – ivrigt gestikulerande och pratande högt på den bredaste dialekten.
Så glad för att jag har lärt känna Frida.
Vi har tagit in och pyntat granen också. Folke var så peppad. Han är den av ungarna som älskar att hjälpa mig med sånt här. Vill alltid vara med och pynta och laga mat och sådär. Mysigt.
Ulf var också med vilket var spännande i överkant med tanke på sysslans beskaffenheten. Många sköra kulor jag fick plockar ur hans starka nypor.
– Vi kan väl lika gärna börja kalla honom Lord Voldemort sa Folke.
Så nu kallar vi honom för Voldemort. Men inte för att han hatar mugglare sådär särskilt. Utan för att vi alltid säger “Du-Vet-Vem” när vi pratar om honom. Och det är lättare att säga Voldemort än “Du-vet-vem” varje gång vi pratar om något som ska ske när “Du-vet-vem” har gått och lagt sig, är på förskolan, tittar åt ett annat håll
Varje kula ska granskas
Och det finns många
Har en stor samling glaskulor. Började samla innan de började kosta cirka hundra hutlösa kronor styck. Har oftast köpt en låda glaskulor åt gången för en spottstyver.
Älskar varenda en.
Vi har haft vår traditionsenliga julpysseldag med matlaget också. Förra året fick den ställas in av förklarliga skäl. Året innan var vi hos Albin och Ulrika och året innan det var vi hos oss. Och jag var tjock med barn.
När det vankas julpyssel ses man mitt på dagen. Utrustade med knytisfika och limstift.
Några anlände via spark
Och vi hade tänt marschaller
Ulf höll sig framme och proppade munnen full
Vi dukade upp fikat på köksön
Och inspekterade julgranen
Men någon var trumpen för att den inte fick krypa just under den.
Salt fika
Och sött fika i mängder.
Matlagets nyaste tillskott som fortfarande saknar namn var såklart med.
Och alla andra barn.
Först fika
Fika
Mer fika
Och ännu lite mer fika. Provsmakade Fridas glögg som var den godaste glöggen jag druckit någon gång.
Och sedan fikade vi lite lite till
Sedan gick vi över till pysslandet
Det tillverkades presentpåsar
Av olika slag. Och veks stjärnor, flätades hjärtan och gjordes struvformade piprensarstjärnor att hänga i granen. Det klipptes och klistrades och dånade julsånger från köket.
Men den yngste förmågan sov mest och bidrog inte alls på pysselfronten.
Så fortgick hela eftermiddagen. Någon fick en konstnärlig kris, någon höll på att tända eld på silkespappret. Någon slickade på alla godisar och försökte sedan lägga tillbaka dem i skålen.
Barnen tog ett avbrott för disco på övervåningen och sedan ett avbrott för att gå ut och leka i kojan Bertil och Folke byggt i snön. Och när det började kurra i middagsmagen beställde vi hämtpizza till allihop. Känns som en sån överdådig lyx att få hemkörd mat på landet. Kostar 200 kronor extra eftersom de kör nästan tre mil. Men ibland när man är ett gäng som delar kan man ju unna sig!
Och sedan vid halv nio på kvällen begav sig gästerna hem med sina alster.
Jag hängde upp alla nya julpynt i granen. Jakob tog hand om hela disken och städningen själv.
Och jag la mig på soffan och tog in den här synen.
Fylld med pynt och flaggor och olika sorters glitter, glaskulor och hemmagjorda smällkarameller.
Nu känner jag mig så fridfull, glad och redo inför jul.
-Hur många steg har jag gått idag? Xplora håller räkningen!
Nu har det gått ett par månader sen min äldsta son Bertil fick sin första mobiltelefon och mellanpojken Folke började testa mobilklockan Xplora som just nu finns till kampanjpris – ja både klockan och familjeabbonemanget. Vill ni veta hur det gått?
Som jag berättat tidigare har jag gärna velat skjuta upp mobilanvändandet för barnen eftersom jag oroat mig för allt möjligt. Rädd för att inte kunna ha koll på surf, sms och bilder barnen kan få. Stort tack till alla er som berättat om era erfarenheter kring det här! Era berättelser har varit till stor hjälp för mig. Tror att fler föräldrar kan ha användning av era tips så jag tänker lyfta några av dem här. Börjar med det jag själv skrattade gott åt!:
”Min brorsa hade en äggklocka som våra föräldrar hade fäst på cykelstyret. När den pep var det dags att cykla hem”.
Så skriver Stella på instagram när jag efterlyser andra föräldrars erfarenheter av mobilklocka.
Efter att ha torkat skrattårarna tänker jag att föräldrarna till Stellas föräldrar och jag är rätt lika. Deras äggklockan blev ett enkelt sätt att påminna barnet om att komma hem och precis som med mobilklockan Xplora X5 som vi i familjen nu skaffat är det inte tal om fri surf olika spel och appar. Det räcker att vi kan ringa varandra! Och skulle Folke glömma att ringa gör gps-funktionen att jag kan se var han är. Tror att Xplora kommer användas flitigt här i familjen, särskilt i vår när cyklarna kommer fram igen och Folke själv tar sig runt mellan vänner och ut på äventyr här i byn.
Smila stort för en syskonselfie
Så vad fick jag för svar på frågan om mobilklocka? Jo, så här skriver några läsare som testat mobilklocka med sina barn längre än jag:
”Det är skönt att veta att vi kan ringa honom när han ska hem. Han kan bara ringa och ta emot samtal från de nummer vi godkänt vilket känns tryggt”. Så skriver Karoline som precis som jag har en rörlig son.
”Jag använder gps-spårningen mer än jag trodde” skriver Karin
”Vi har en Xplora både till 6- och 5-åringen. Vi är så nöjda. Dessutom kan barnen skicka sms och bilder till oss med klockan. Kul!” tycker Emma
Läsaren Regina berättade att hennes dotter har en mobilklocka och att det hjälpt till att bromsa mobil-anskaffandet ett tag. Bra poäng. Jag tycker själv att Folke som nu går i första klass är för liten för en mobil med surf i fickan. Det räcker att ha en mobilklocka runt handleden så vi kan nå varandra.
Xplora har en enkel och tydlig display
Hur har det då gått för Bertil, 10 år, som faktiskt fått en mobil med surf?
Jag oroade mig mycket att mobiltelefonen skulle bli porten till en jobbig värld för honom – men pojken har knappt tryckt på dörrhandtaget. Det har inte blivit tjafs om att han ska släppa mobilen, sluta slösurfa och liknande. Tvärtom är problemet att han glömmer ta med sig mobilen. Kanske hade en Xplora som sitter fast runt handleden funkat bättre på den här 10-åringen!
Än en gång – stort tack till alla som delat med sig av sina erfarenheter, både här på bloggen och på instagram. Det har stillat min oro och gett mig nya saker att fundera på kring barn, mobiler och min roll som förälder.
Kan verkligen rekommendera alla föräldrar att ta mobilkörkortet med sitt barn på Telias familjehub. Det gjorde jag med Bertil och märkte att det gett oss två möjlighet att prata igenom risker och möjligheter med en mobiltelefons
Hur gick det då för killen med en äggklocka på cykelstyret? Jo, när jag läser vad Stella skriver verkar han ha kommit hem när den pep. Men:
“Hände nog att han mixtrade lite med klockan emellanåt” och “tror den här telefonklockan är mer effektiv”. Det håller jag med om. En äggklocka är svårt att ringa upp.
På Telias sajt kan du läsa mer om deras familjeabonnemang och hur det fungerar. Det är ju Sveriges populäraste av en anledning!
Jag har fått mycket reaktioner och engagemang på dessa inlägg om barn och teknik – men jag funderar på om det är något ni skulle vilja att jag lyfter särskilt framöver? Något ni funderar på?
Hej på er. Prick en vecka kvar till jul! Jag har köpt alla julklapparna och ser fram emot att få slå in dem. Som tur är blir det aldrig särskilt mycket paket. Vi vuxna har lyckats begränsa det rätt bra. Ger nästan bara till barnen.
Jag slår in i makulatur som vanligt – och rödrandiga snören. Nyheten är ju mina alldeles egna julklappsetiketter från Röda Korset. Barnsligt stolt över att få ha illustrerat dem i år.
Här har det blivit lite mildare efter några kalla veckor. Som tur är inget slask utan bara milt. Och lagom till julafton verkar det bli femton minus igen.
Hela gårdagen satt jag och gjorde tråkigt, jobbigt administrativt arbete. Det trista med att driva företag är att göra allt som är företagarens jobb. Helst vill jag ju bara blogga, fota, vara kreativ – alltså det som skapar värdet i mitt företag. Att ta hand om grejerna som gör att jag får in pengar på dessa värden däremot – så fruktansvärt tråkigt, otäckt och svårt. Är jämt så rädd att göra fel. Får hjärtklappning om jag rört ihop något. Ibland tänker jag att jag skulle läsa en grundkurs i företagsekonomi för att KBTa bort den här skiten. Lite lättare och mindre ångestladdat blir det dock när min assistent Charlotte puffar upp obesvarade mail åt mig, gör checklistor som jag kan bocka av och funderar på strategier inför nästa år.
Och när jag satt där med mina månadsrapporter kunde jag konstatera att det här årets klart dyraste utgift är tid. Svindyrt. Jag har gått ner kraftigt i omsättning för att prioritera hälsa och välmående. Det är något jag kalkylerat med och jag är glad för att jag gjort det. Men jag kan inte låtsas som att det inte svider. För det gör det när jag ser det sådär svart på vitt. Man får väl inte tacka nej till jobb som genererar pengar? Man måste väl samla i ladorna så mycket det går? Imorgon kan allt vara över.
Det är konstigt hur man kan dras med i tanken om evig tillväxt. Man ska omsätta mer varje år, göra större och större vinst. Och på sociala medier ska man varje vecka räkna sina nya följare. I alla fall om man använder plattformen i sitt arbete. Växer man? I vilken takt då? Statistikverktyget ger tydliga besked på hur framgångsrik man kan känna sig. Att växa är målet och stagnation är patetiskt. Trots att man kanske befinner sig på en plats man trivs med och är nöjd med det man har. Antalet följare räcker för ens syften. Inkomsten räcker för att leva på. När ska man vara nöjd? När ska man sluta jaga? Är man skyldig sig själv att alltid göra det mesta av allt man har. Och hur då?
Har dekorerat vardagsrummet så smått. Eller stort. Beror på vilken vinkel man väljer
Under taket hänger mina julgirlander och är så festliga. Samt tre stora röda klockor i papper.
Jag har lovat barnen att vi ska ta in julgranen till helgen. Lite i tidigaste laget för min del men okejrå.
Där det här enorma aset till skåp står brukar ju julgranen stå i vanliga fall. Men i år får jag hitta en annan plats för den. Jag tror jag kommit på en lösning…
Julkyrkan är på plats – liksom den stora kandelabern.
Och min farmors gamla julkrubba har fått komma fram. Eller Jesuskonferensen som Bertil fått för sig att dessa heter. Älskar det.
Jesuskonferensen står högt upp utom räckhåll från marodören som även om han inte lyckas ta sönder allting själv gärna lägger det i lagom höjd för Essa att pulverisera.
Jag minns inte vem det var som sa fel men i gymnasiet när vi sjöng i kör och skulle sjunga om Jesusbarnet så råkade det bli Basus-järnet istället. Det är fortfarande ett favoritord för mig.
Nu vilar Basus-järnet i sin krubba på Jesuskonferensen och julefriden sänker sig i hemmet.
(råkade förresten komma på barnen med att leka “Norska Brevet” en gång när de var små. Gissa vilken lek de egentligen lekte?)
Trots att jag gör en del reklam för andras produkter är jag förvånansvärt dålig på att göra reklam för mina egna. Men nu vill jag faktiskt slå ett slag för den här lilla gröna marsipanbakelsen till bok – Nu bakar vi. En perfekt present till den lille bagaren (den vänder sig framförallt till barn mellan 6-9 år) som behöver lite inspiration och uppmuntran till att våga baka, vara mer självständig i köket, eller bara bli pepp på att släppa paddan en stund.
Med Nu bakar vi vann vi priset som Årets Måltidslitteratur för barn och representerar nu Sverige i Kokboks-VM.
WAOOOOWWW!
Vi har sålt som smör av Nu Bakar vi och det får jag nog ändå ta som det bästa betyget på att vi lyckats träffa rätt.
Och med vi så menar jag såklart min medförfattare – världens bästa Annakarin och illustratören Frida.
Slå till på närmsta bokhandel – fysisk eller online.
