Jag vet knappt vad jag ska skriva efter alla långa, intressanta och välformulerade kommentarer till det här inlägget. Har läst, antecknat och tagit till mig. Blivit glad och upplyst. Tack till varenda en som kommenterat. Några för första gången någonsin!
Vissa kommentarer innehöll frågor eller perspektiv som jag tycker kan vara värda att lyftas i ett eget inlägg. Så här kommer de. Sorry på förhand för världens längsta bloggpost…
Signaturen J: Jag kan känna att någon som kommenterar dagligen kan uppfattas som lite “konstig” i dagens samhälle? Som att man är lite för “på”? Vet inte alls var gränsen går, men kan själv tänka att nu kommenterade jag igår, så inte kan jag väl kommentera idag också?
Jag tycker inte att det är minsta konstigt att kommenterar ofta och flitigt. Varken hos mig eller hos någon annan. Vissa signaturer känner jag igen sedan många år tillbaka och dessa kommentarer läser jag förstås med extra intresse. Ibland försvinner personer som brukat kommentera flitigt och då kan jag bli lite orolig och undra vad som blivit av dem.
Signaturen J: En sak som dödar kommenteringslusten är man skriver en kommentar där det står hur mycket bloggen betytt för en – och sedan möts av tystnad. Känns som när man i högstadiet försökte prata med någon i det coola gänget och personen inte ens bemödade sig med att öppna munnen. För någon med social ångest som jag, kan det göra att jag inte vågar kommentera på många månader.
Jag har själv skrivit sådana meddelanden till kvinnor jag beundrar och mötts med tystnad. Man känner sig onekligen lite dum. Som att ha gett en present som någon inte vill ha. Men eftersom jag också stått mottagarsidan av sådana komplimanger så vet jag att det sällan är vad det handlar om.
Tvärtom kan jag bli väldigt överväldigad av fina, välformulerade ord och tänka att jag ska svara mer ordentligt och utförligt när jag får tid. Det känns för futtigt att liksom bara säga ”tack snälla” till en sådan kommentar. Men sedan glöms det bort i flödet av nya kommentarer och saker som pockar på uppmärksamhet. Det är hemskt att det blir så och en sak som jag känner mig stressad över. Att jag inte svarar nog flitigt och uttrycker min tacksamhet.
Signaturen Marie-Louise: Jag läser alltid – men kommenterar aldrig, och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag känner mig för gammal och inte har något att säga (jag är 73 år!)
Det här är en invändning jag ser ibland och den kan jag verkligen ha förståelse för – även om jag inte håller med! Själv känner jag mig för gammal för TikTok och kommer inte våga börja heller. Inte heller med Threads, eftersom jag inte fattar tonaliteten och hur man ska kommunicera där.
Men jag vill ändå bara säga att just mixen av åldrar på mina läsare är en av de största tillgångarna! Att personer mellan 18 och 85 skriver kommentarer bidrar verkligen till en intressant diskussion.
Signaturen Pernilla: Jag kan ofta vilja kommentera på bloggar men drar mig för det. Dels känns det som att jag då söker få bloggarens uppmärksamhet, liksom lite fjäskigt. Och så är jag rätt konflikträdd. Jag har tagit illa vid mig om jag nån gång kommenterat kritiskt (men snällt) på nån blogg och fått ett snäsigt svar. Det går ju liksom inte att reda ut konflikten i ett kommentarsfält utan då lämnas man med den osofta känslan av att man blivit osams med en bloggare som man ändå gillar och läser.
Det finns ju också en hiearki mellan bloggaren och läsarna som inte finns tex på Familjeliv. Där har jag lättare att kommentera eftersom det inte är samma känsla av att man ska råka uppfattas som fjäskig / uppmärksamhetskrävande / som att jag försöker provocera för att jag inte gillar bloggaren eller vad det nu kan vara. Men jag gillar att läsa kommentarer.
Jag håller med om att det finns en ojämlik hierarki i ett kommentarsfält. På ett plan har man ju som bloggaren makten då man kan radera kommentarer och blocka motparten. Man kan även korrigera sina egna svar efter publicering och styra själva flödet. Tex låta bli att godkänna andra kritiker i kommentarsfältet och på det viset få det att se ut som att den första kritikern är ensam i sin åsikt. Som bloggare kan man också bussa sina egna läsare på kritikern, så att det blir ett slags drev.
Och det är det ena perspektivet. Men det andra perspektivet är att man som bloggare på vissa plan är mer utsatt än läsaren. När någon skriver “jävla idiot” till mig så bryr jag mig inte så mycket, för den personen är ju uppenbarligen en idiot själv. Men om någon skriver något syrligt som de plockat upp ur ens liv. Kryddat med detaljer ur ens flöde och med en giftig analys om hur man är, baserat på sånt de läst bloggen. Då kan det göra ont. Framförallt för att man upplever att man fäktas med en osynlig fiende. Jag vet ingenting om den som skriver – men hen vet “allt” om mig och kan hugga där det gör som ondast.
Läsaren har ett informationsövertag som aldrig går att kompensera för. Och medan den kan försvinna ut i tystnaden ska jag som bloggare härbärgera den personens dom över mig – och samtidigt fortsätta publicera. Det är ett perspektiv jag inte är säker på att alla läsare förstår.
Signaturen LM: Vad för slags kommentarer godkänner du inte och hur går ditt resonemang?
Förutom kommentarer som är tex rasistiska eller sprider desinformation är jag också försiktig med att godkänna kritik av andra namngivna influencers eller kända svenska personer. I alla fall om jag tycker att den är låg, illasinnad och inte konstruktiv. Men det beror mycket på tonalitet i själva kommentaren – och det är det som är så klurigt. Kritik kan ju också vara kul, svängig, relevant, vettig och välbehövlig. Till viss mån får vi tåla den – även i andras kommentarsfält.
Jag har också fått elaka kommentarer om privatpersoner eller vänner som förekommer på min blogg. Skulle aldrig godkänna en sådan kommentar. Privatpersoner har aldrig bett om att bli granskade och att godkänna elaka kommentarer om vänner som inte är privatpersoner – men förekommer på bloggen -sätter mig i en omöjlig sits. Skriv till dem om ni vill klaga. Inte till mig.
Fick en kommentar förra veckan från signaturen Nea som löd så här.
Spelar nog ingen roll vad du har för kläder så länge du har den där missklädsamma frisyren.
Och en sådan kommentaren är exempel på något jag skulle kunnat radera. För den är varken konstruktiv eller intressant, utan bara menad att trycka till. Särskilt i ett inlägg där jag dessutom skriver om hur nöjd och glad jag är för min fina frisyr. Nu lät jag den ändå stå kvar för att jag fick lust att svara. Jag skrev:
Vänligen skicka mig en bild på dig själv, din frisyr och din stil så ska jag bedöma om du är kvalificerad av att göra ett sådant utlåtande.
Det tyckte jag var hejigt! Men någon bild på personen kom förstås aldrig. Jag gissar att det skulle kännas naket och otäckt för henne att skicka mig ett gäng bilder som jag ska granska och bedöma. Men faktum är ju att det omvända sker varje dag. Folk granskar, letar fel och bedömer mig. Och det står jag ut med, för det hör till jobbet. Men jag tycker också att man i retur kan ställa vissa krav på den som lämnar en elak eller hård kommentar: skriv den i ditt eget namn, med din riktiga mailadress. Den du skriver till gör ju nämligen det.
Signaturen AnnaA: Jag undrar vad det gör med en som person, att ha drivit en blogg sedan man var väldigt ung. Att ha skapat en plattform där man på sätt och vis är en slags envåldshärskare på ett sätt som sällan är möjligt när man möts utanför internet.
Ni bloggare tycks ofta ha ett hov av beundrande underdåniga “hovdamer” som har följt er överallt där ni alls kan följas i åratal. Och dessa talar om för er själva och världen hur vacker, klok och på alla sätt fantastiska ni är… samtidigt finns det verkligt styggt folk där som gärna gör vad de kan för att putta ner er från piedestalen.
Så finns det rejält, sunt folk som ser mer än en “drottning/gudinna” att beundra och när dessa människor kommenterar annat än beundran tänker jag att det kanske kan svida som allra mest eftersom de såväl uppskattar den som driver bloggen men inte hör till “hovdamernas” beundrarkör utan mer till “folket” och tänker självständigt och vågar ifrågasätta en bloggare/influencer…
Det här tyckte jag är en superintressant kommentar, men med en ton som jag känner provocerar mig eftersom den målar ut kvinnor som läser bloggar som aningslösa hovdamer. Och den nidbilden har reproducerats sedan jag började 2006 och jag är less på den. Jag gissar att rädslan för att framstå som just sådan är vad som föranleder kommentarer av det slag Pernilla lämnat högre upp. Konstigt nog utmålas män sällan på detta vis. Som en skock får utan egen vilja.
Men så till själva frågan: Alla yrken har ju en påverkan på personen som utför dem. Och jag vet att bloggandet påverkat mig enormt. En konkret sak är att jag blivit mycket mer säker i min stil av att märka att andra tycker att det jag gör är fint. Jag har slutat be om ursäkt för min smak (vilket jag gjort sedan jag var tonåring, då jag helst inte ville ha kompisar på mitt rum). Jag har dessutom blivit mycket tuffare eftersom jag fått så pass mycket kritik genom åren – men märkt att det inte händer så mycket mer. Det gör ont just då, men det går över.
Men för att orka hålla på med yrken som bygger på att bli bedömd av andra är det viktigt att i någon mån hålla responsen på en armlängds avstånd. För om jag lyssnar och tror på allt snällt som sägs om mig – så måste jag ju på samma sätt lyssna och tro på det dumma också. Och jag tänker att jag i slutändan mest måste lyssna på mig själv.
Jag blir verkligen glad över fina kommentarer och de känns oerhört meningsfulla för mig yrkesmässigt. Men det är inte samma sak när en läsare säger att jag är pysslig och gör fint – som när min bästis skickar ett sms och säger att jag är pysslig och gjorde så fint när jag bjöd henne på middag. Det berömmet hamnar på två helt olika platser inuti mig.
Det första handlar om att jag varit skicklig på mitt jobb och lyckas inspirera någon med det jag skapat. Det andra får mig att känna mig sedd som människa, på ett sätt som mitt jobb aldrig gör. Att lära mig att se skillnad på dessa två saker är något jag tränat på genom att ha den här bloggen.
Signaturen Johanna: Det här känns som en trygg plats för det goda samtalet. Mycket är nog för att du Clara inte räds kommentarer och att du använder dem. Bemöter, tar till, reflekterar, håller med eller agerar. Det där utrymmet som du brukar säga att du har armbågat fram under flera år när du inte backat eller tummat på dig själv och dina värderingar, det är ett utrymme som du även har skapat och armbågat fram för oss läsare. Ett utrymme som jag tror används på ett bra sätt för att det känns som att det är givet med ett förtroende, från dig till oss läsare.
Johanna, din kommentar gör mig glad i magen! 2020 skrev jag ett inlägg med rubriken ”Det är värt att bråka för att kunna få luft” som handlade just om mitt behov av att maka till mig en friare roll som kreatör. För att jag inte skulle stå ut annars – och för att jag trodde att det var det bästa för bloggen. Det har varit både obekvämt och stundtals läskigt. Men det är roligt att höra att det kanske också haft effekt för dig som läser.
